Tröst till Juholt

Man har ändå mycket att vara glad för en måndag i mitten av januari.
Det blir t.ex. inte värre.
Dagarna blir inte mörkare, man blir inte fattigare, om två dar kommer lönen. Man kan öppna DN igen utan att tro att det är krig i landet.  Man kan gå till sitt arbete och vara glad att man inte är journalist och slipper stå och frysa på Sveavägen utan att egentligen veta varför.
Tankarna går förstås ändå till dej som nu sitter vid ett köksbord i Oskarshamn och undrar va fan det var som hände.

Det är nu allting börjar. Den riktiga utmaningen ligger framför dej.

Du kan bli den första partiledare genom tiderna som avstod från att bli statsminister och valde att gå dit ditt hjärta hela tiden innerst inne ville. Du kan bli kulturminister i stället.

Du kan bli en kulturminister som tycker att kulturen i ett land är lika viktig som vilka energikällor som helst och som gör den tillgänglig för alla, oavsett  inkomst eller härkomst.
En politiker som läser böcker, lyssnar på musik, går på teater och kanske har en och annan oskriven dikt eller omålad tavla i garderoben.  Nån som reser runt i landet och säjer förlåt när han  förstår hur människor hungrar efter riktiga upplevelser som kan ge dom kraft att gå till jobbet en måndag i mitten av januari.
Släng tidningarna. Stäng av radio och teven, Stryk smulorna ur mustaschen, ta fram tavlan och måla den.
Skriv din dikt om våren som kommer.
Nu kan det bara bli bättre.

Tavlor på en utställning.

Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseet kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.

Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande, bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.

Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.

Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.

Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen.. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.

Tredje man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna tittar rakt på oss. I hans blick finns en vrede som förebådar det uppror som ska komma.

Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar, frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.

Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar, dom talar med varann – dom talar om sitt land.

Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott - en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.

Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.

Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.

Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.

Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.

Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa en storartad kultur som sakna motstycke– men omfamnade den med en björnkram.

När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning - och en grupp lågmält pratande ryska turister.

Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…

Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?

Benke och kulturvänstern.

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN,  gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till.  Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen,  där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades  för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade  honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var  demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar,  former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet.  Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större  dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.