Det händer under mina promenader i skogen. Jag går med mina stavar och uppnår en viss känsla av frihet och så kommer det en hundägare med hund. Hund och hundägare tittar på mej från tjugo meters håll. Sen hörs olika kommandon och jag förstår att hussen säjer åt sin hund att inte rusa fram och slita mej i stycken utan gå fint. Jag går också fint. Jag tittar rakt fram och försöker vara kvar i känslan att jag är ute och går en promenad och känner en viss frihet. När husse och hund går förbi hör ett lågt men tydligt beröm - inte till mej utan till hunden som lät bli att göra vissa saker. Efter fem meters promenad i total frihet dyker nästa hund och husse upp. Så håller det på. Jag kan träffa drygt tiotalet hundar under min runda från små bjäbbar till dreglande boxrar, schäfrar och rotweilrar - alla med sammanbitna hussar eller mattar som är ute på grundkurs i hundskolan med mej som objekt. Det största elddopet för såväl husse som hund är tydligen att passera mej utan koppel och då blir det extra guldsjtärna för hunden. "Fint" hör man mellan hussens sammanbitna käkar. Rktigt nervös blir jag när husse med två lösa rotweilrar först uttalar sina kommandon på tio meters håll och sen tar upp mobilen. Att möta en hund är numera för mej detsamma som att möta en potentiell före detta varg. Utan husses stenhårda dressyr skulle allt gå åt helvete. Jag är objektet, prövningen, på vilken hundens lydnadskapacitet ska prövas och via den ska husses koll demonstreras och hans ego stärkas. Jag har sett när kollen inte fungerade. Det var när två lösa bestar gick fot runt sin husse tills dom såg en stackars korean komma med sin collie. I koppel.
En sekund senare virlvlade koreanen i luften medan hundarna försökte bita käftarna av varann. Själv stod jag bakom en gran utan att veta hur jag kommit dit. Hussen avslutade sitt mobilsamtal och gick emellan med livet som insats. Hans förklaring till gruffet var att koreanen sett rädd ut. Det ska man inte göra. Offret ska inte visa rädsla. Då går det som det går tydligen och man får skylla sej själv.
Själv är jag kattägare, sorgligt nog utan katt. Han blev rädd - av hundar? - sprang upp i skogen, snöstormen kom och sen dess har jag inte sett honom. När jag letar på blocket efter en eventuell ny katt hittar jag rådet att katter ska hållas inomhus och ska dom vistas ute ska det vara i bur om man inte inhägnar sin trädgård! Samtidigt hittar jag på samma sidor Punjab, MIsse, Max och Kurre och många många fler som måste omplaceras eftersom dom inte trivs att vara innekatter i lägenhet.
Det här året har varit angriparens år. Det har varit okej att gå till anfall. Dom starkare har jagat skinnet av dom svagare och låtit dom betala. Nu har bubblan spruckit och valparna gnyr.
Inför nästa år - koppla hundarna. Led dom åter med fast hand till kojorna och säj Plats.
Släpp katterna fria och låt dom ströva som dom vill.
I enlighet med sin natur.

Transparent

-Vi vill få mer transparens i avtalstexten, sa man vid vårt första möte med kulturchef&co i nya Stadshuset i Södertälje.
Bygget är transparent, verkligen. Ytterdörrar av glas, väggar av glas, alla kan se alla hela tiden, insyn, överblick. Ändå en svår prövning för en klaustrofobiker. Entrédörrarna är såna där man måste gå runt i ett månvarv innan man blir insläppt. Sen väntar en än värre pärs. För att ta sig upp i själva huset måste ännu en svängrumsdörr passeras som bara släpper in en person i taget, långsamt, tveksamt, liksom lite motvilligt. Tillräckligt för att några tankar ska hinna fram som "vad gör jag här egentligen? och "det gamla avtalet var väl rätt bra ändå, jag skiter i att begära mer ". Ja sen är man ändå inne i huset som med sina ljusgröna mellanväggar i glas ger en känsla av vi egentligen alla är fiskar i Skaparens stora akvarium. Jag vet hur det brukar gå till i akvarium. Granngrabben Andreas, som fick ett efterlängtat akvarium i födelsedagspresent kunde berätta hur vissa guppies åt upp sina egna barn. Det var en kamp på liv och död hela tiden tills han slutligen glömde mata dom och en liten civilisation gick under och fick hällas ut i toaletten. Inne i huset väntar stålblanka hissar, hermetiska dörrar som öppnas och där står Bruce Willis i blodig undertröja och ska försvara demokratin mot albinotyska terrorister, nej det gör han inte, dörrarna öppnas inte överhuvudtaget för jag tar trapporna, mötet ska tack och lov vara på tredje våningen, inte åttonde om vi haft otur. På väg in står en kaffeautomat med en vattenkran. Jag trycker. Inget händer. Jag håller muggen under kranen och hoppas att den ska kunna känna själv att jag vill ha vatten. Inget händer . Jacques Tati skrattar i mitt öra. Man ska vrida på kranen som man ju gör på kranar. Det kommer lite vatten i muggen som jag skvimpar ut över den heltäckande mattan när jag snubblar på tröskeln in i mötesrummet.
Sammantaget en ganska spröd entré till förhandlingarna. Det går bra. Alla är trevliga, öppna, vill väl, stolarna är sköna, en liten utsikt över en bakgård med plastbubblor som sticker upp ur gruset därute.
"Verksamhetsmålen" säjer man. "Jag vet inte riktigt vad det betyder?" säjer jag ärligt.. Förr sa man målsättning. Det kan vara samma sak i bästa fall. Vårt första avtal skrevs med kommunen 1978 i gemensam andra, och det var så genommanglat att det i stort sett fungerat tills nu. Sen kom en tillfällig kulturchef och förenklade lite formuleringar .Nu vill man förtydliga igen. Jag förstår det. Men "det är för att få mer transparens" förstår jag inte. Vad betyder det? Jag vill inte fråga en gång till om ord jag inte förstår, Jag får gå hem och gå ut på nätet istället, något som jag inte heller hade förstått innebörden av för två år sen, jag hade trott att det var något religiöst. Ord singlar runt som snöflingor.Vissa flingor fastnar och bygger drivor, andra smälter bort. Avtal är ett bra ord men Överenskommelse är ännu bättre. Att komma överens. Det kändes som om vi gjorde det. Vi skildes som vänner, gick ner för att gå ut. Där väntade ett slags rör i glas . Man skulle trycka på en knapp, en halva av röret öppnades, man skulle gå in, ensam, i röret, känna hur dörrhalvan slöts bakom en, stå där en väldigt lång sekund och ångra alla sina synder plus att man fanns till, innan glashalvan framför en öppnades och släppte ut en till livet igen.
Prövad, återfödd och transparent.

Ensamvargen

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)

Restnoja

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.

Premiär på Guds Vessla

Nasdaq faller. Dow Jones faller. Figge flyttar ner ljusbordet till rad tre. Han monterar upp videokameran och lägger påsen med Cox orangeäpplen vid sidan av kaffekoppen. Betraktar himlen i Helsingfors som just nu är en gråvit ridå. Hur gör man en gryning? Hur gör man? En ljusslinga längs golvet kanske? Nasdaq drar London med sig i fallet, börsen stänger på minus 5,0. Gordon Brown föreslår räddningspaket. Merkel kallas till krismöte. Bush talar med tomma ögon till tomma öron. Dow Jones fortsätter att falla. Figge hänger upp en lampa med grönt filter. Det vore fint med ett bladverk i Björlings trädgård. Ska det skifta i grönt? Hur gör man en sommarmorgon? Hur gör man? Figge tar ett äpple. Stockholmsbörsen rasar med - 8, Island rasar, Tokyo stängde på - 9,6. Sommaren är för grön. Himlen är för blå, Väggen till Björlings tvättstuga är för gul. Men framförallt. himlen är definitivt för blå. Bollywoodblå. Det måste upp en vit lampa bakom fonden. Island är borta. Anders Borg säjer att vi har välfyllda lador. Volvo tappar 100% i Europa , Scania tappar, londonbörsen nere på -5, Bush lyckas inte övertyga om åtgärdspaket, Nasdaq och Dow Jones faller fritt. Figge installerar ett vitt ljus och tar ett äpple. Nu syns det att fonden är rynkig. Det måste nog lättas upp med lite rött. Nej! Åhnej! Inte rött. Då faller ju hela tanken med att det ska vara stumfilm! Figge tittar tomt. Vill man verkligen ha en svart himmel? Ja! Okej, okej, men då måste man göra om allting. När kommer kulturministern? Klockan 13 prick. Sen bubbar vi om och har ett genomdrag. Men då blir det med blågrön himmel som vi måste försöka tänka bort. Går det att tänka bort en grönblå himmel? Går det inte att släcka ner 57:an. Eller 68:an? Eller båda? Figge tar ett äpple till. Vid genomdraget har Figge flyttat upp ljusbordet och himlen ligger gråvit och hotfull över Helsingfors. Vi har välfyllda lador.
vi är väl rustade, vi får låna ett tennisracket av trä på Bollhallen, tomatlådan patineras, vem fixar kartonger till napoleonbakelser, ska Ami ha pälsmössa i slutet, är inte mina ärmar för långa, ska en mittbena vara precis i mitten, låter det inte för mycket om mina klackar, ska Aint misbehavin ligga kvar och hur länge och var fimpar Björling? .London faller, Tokyo faller, Euronext faller och stockholmsbörsen stängde på -6.
Men himlen är kvar.
Och ikväll är det premiär på Guds Vessla.

bokmässa

Förra helgen var jag på bokmässa i Götet för första gången i mitt liv. Jag har årlig erfarenhet av Trädgårdsmässan och Designmässan i Älvsjö och framförallt är jag ju barn av H55-mässan i Helsingborg då Lasse Lönndahl debuterade och Hillevi Rombin visade upp sej efter att ha blivit vald till Miss Universum. Min mamma i sin tur är barn av den Baltiska Mässan i Malmö l915 då mormor mötte morfar. En bokmässa i dessa tider, då 6000 gubbar i övre medelåldern håller på att leka bort världens tillgångar! Man måste ju bara dit.
Det började helt enastående. Hasse Alfredsson satt på en uteservering utanför Hotel Eggers och åt en stilla löjrom. Jag gick fram med bultande hjärta och bad - inte om hans autograf - men att få trycka hans hand. Han är min idol sen den tid då livet gick ut på att invänta Owe Thörnqvists senaste hit. Innan Owe fannsThory Bernhard och innan Thory fanns i stort sett bara Gustaf Torrestad och hans autograf har jag faktiskt. Med Hasse Alfredsson föll hela landet i skratt i sketchen i tågkupén - "Det var en liten gube som bodde i en lådda" . Efter det försvann ordet låda ur svenskan och ersattes av lådda. Jag ville tacka honom för detta och för alla andra skratt han gett mej under åren. Den goda barnslighetens fader tittade upp, förvånad, medan jag stammade fram min beundran. Tackade vänligt och förstrött och fortsatte med löjrommen. Jag gick iväg på moln, utan autograf men med värmen från den stores handslag kvar i handen. Bokmässan präglade hela stan. Recenscenter gick omkring på Avenyn, författare satt och fikade överallt, nästan alla stod i baren på Park Aveny och på själva mässan satt dom i vartenda hörn och blev djupintervjuade - poeter, deckarförfattare, romanförfattare, novellister, essäyister och Suzanne Broegger. Hon var klädd i stupsmala svarta skinnbrallor, svart skinnjacka, leopardstövlar och svart keps. Hon var snyggare än Hillevi Rombin och hon sa klokare saker. Utläggningen om ordet "tacksamhet" rev ner applåder. Hennes ljusa och respektfulla livssyn stod i bra kontrast till den svarta skinnstyrseln och hon skrev autografer efteråt. Hela mässan var vänlig och respektfull. Människor som skriver och läser böcker är helt enkelt värda att få ta över och besitta jorden, eller åtminstone Götet, en dag om året.

Dom var mellan tjugo och tjugofem tonårskillar. Dom nöjde sig inte med att skrika "hora!" efter henne utan sparkade henne medvetslös. När hon låg medvetslös på marken lyfte dom upp hennes huvud för att kunna fortsätta sparka. Sex hockeykillar från Gnesta körde förbi och insåg att hennes liv hängde på dom. Flera av dom hamnade på sjukhus med sönderslagna käkar, näsben och okben men dom menar att hade dom inte ingripit hade dom mått ännu sämre.
Det här hände i lördagsnatt, mitt i centrala Södertälje i en liten gångtunnel mellan det nya stadshuset och centralstationen.
När grabbarna ropat "hora" efter henne hade hon svarat nånting med "jävla svartskallar".
Mer behöver inte säjas för att utlösa ett av dom vidrigaste övergrepp som nånsin ägt rum i Södertälje.
Tjugofem killar mot en tjej. Sparka på en som redan ligger. Fortsätta sparka fast hon är medvetslös. Det känns som om botten gått ur det vi kallar samhälle.
En talesman för polisen säjer i Rapport att man dock ska kunna fortsätta att känna sig trygg i Södertälje, eftersom situationen blivit mycket bättre sen skottlossningen mot polishuset för tre år sen. Jag tror att ett sådant uttalande skapar riktigt stor otrygghet. Om man inte kan gå hem utan att riskera att bli dödad är man inte i trygga händer.
Polismannen slutar med att säja att det här kunde ha hänt var som helst.
Det kunde det inte.
Eftersom det var här det hände.

mama Mia!

Jag har sett filmen två gånger. Det är så bedövande bra gjort, så musikaliskt genomarbetat in i minsta sceneri och så fyllt av humor. Nån nobelpristagare i litteratur fick frågan om det var något mer han önskade att han hade gjort i sitt liv?- Skrivit librettot till Guys and Dolls, sa han. Om jag fick önska något trots att jag inte fått nobelpriset i litteratur, så var det att ha fått skriva och regissera Mama Mia. Inte för stålarnas skull. Men för att ha gjort en film så får så många människor att gråta äkta tårar och känna stor livsglädje. Någon har också sagt att filmen återdemokratiserar kvinnors sexualitet och sensualism. Det gör den nog. När Meryl Streep står på en hög klippa i Egeiska havet och sjunger "The winners take it all" så förmedlar hon under några få intensiva minuter all den smärta, sorg och vrede som det tagit århundraden för kvinnorrörelser att formulera. Under den sången är det knäpptyst i salongen på Heron City. Jag menar, det är så. The winner takes it all. Se bara på DNs exponering av konflikten mellan Suzanne Osten och hennes chef vid Stockholms Stadsteater, Benny Fredriksson.
Den ene vill lägga under sig den andras verksamhet och ta ifrån henne scen och budget. DN ger Suzanne en knapp fjärdedels ruta på kultursidan. Benny får nästa dag hela förstasidan och två helsidor samt nästa dag ytterligare en helsida. Man kan säja att hon får 5% och han 95% av utrymmet i landets tyngsta kulturdel. Om man skulle låta allting handla om vilken betydelse dom två har haft, har, och kommer att ha för teatern i Sverige skulle procenten bli det omvända. The winner takes it all. Men i sagorna är det loosern som vinner till sist. När Meryl Streep springer upp till sitt dotters bröllop har hon sina tre ex i hälarna. Dom har lämnat sina projekt och positioner ute i vida världen och tagit sig den lilla grekiska ön. Bara det är uppseendeväckande. Tre frånvarande fäder bestämmer sig plötsligt för att bli närvarande .En av dom bestämmer sig dessutom för att ta ansvar för sina känslor för ön, mama Mia och hennes dotter. Han står där på klippan och tar emot all ilska.. Samlar sej. Skiter i att han är Pierce Brosnan. Tar ett djupt andetag. Sjunger! Det är som att se en svan klappra iväg över vattnet och äntligen lyfta. Handlar inte filmen inte egentligen om män ? Som ger fan i om dom är winners eller looser, som befriar sig från sina gamla trånga kostymer och kommer ut som människor? Jag vill tro så, för han är fin, Pierce Brosnan. Han hade ställt upp för Suzanne Osten också om hon hade frågat.

est

Någonstans på havsbotten fastnade han. Han som aldrig fastnade, utan alltid befann sig mitt i flödet. Han som skapade virvelströmmar ur ingenting. Som en vindil, som en ring på vattnet, ständigt på väg från det som just uppstått till något som ska bli. Ett regn som aldrig upphör att förvåna sej själv. Seven days of falling. "Till Ninne! från Esbjörn Svensson" står det på konvolutet som jag köpte på NK: s skivavdelning när hans trio spelade där. Jag hörde honom första gången på en jazzkväll i Folkets Hus i Södertälje och blev helt knockad av trions samspel, dom drev upp en energi, dom alstrade den, skapade den ur varandra. Inom teatern pratar vi om samspel, att man måste hämta den ur medspelaren, inte ställa sig i vägen med sitt ego och hindra flödet. Esbjörn Svensson Trio var ett sånt samspel. Efteråt gick tandläkare Halldin, hans son Svante som spelade trumpet och jag fram och sa nåt i stil med. Ni är bäst!! eller nåt. Han blev glad och tyckte att vi kunde komma in och höra när han spelade i Stockholm, på ett litet ställe, jag har glömt vad det hette. Jag köpte en cd . From Gagarins point of view och spelade den hela vintern. Sen Winter in Venice, Layers of LIght, Monk-cdn, Good Morning Susie Soho - det blev inalles tretton album, ett för varje år, sönderspelade.
Dom här albumen blev som en lång, innerlig vänskap. Trion kom och spelade på vår teater och vi beslöt tillsammans med kulturförvaltningen och ta ner en flygel - Bösendorffern från hörsalen på biblioteket, den var i ganska gott skick, Hans Pålsson hade spelat på den för tio år sedan, och, ja, det var den enda flygeln i kommunen, För att göra flytten billig anlitades flytthjälp från Arbetsmarknadscentrum. Kultursekreteraren, som var vikarie, och jag, stod upp i foajé´n och hörde när flygeln bars in. Det hördes ett ihåligt knak och en serie saftiga svordomar. Vi sjönk ner bakom biljettdisken och vågade inte titta upp igen förrän vi hörde att flygeln stod på plats.
En av flyttkarlarna slog ner en tangent, det kom en ton. Det var bräderna som knäcks, som dom rullade flygeln på.
Nerför trappan. En flyttkarl från AMC bär inte, han rullar. Konserten blev knökutsåld och trion satt i logen och laddade med Ramlösa. Dom hade ingen låtordning, dom gick in på scenen och körde det som kändes rätt. Efteråt satt dom kvar och drack lite öl och var helnöjda. Vi var i sjunde himlen och förstod kanske litet innan dom själva att dom redan var världsberömda.
Nästa gång vi ville boka dom till teatern blev det en agent som förklarade att det var Globen som gällde.
Strax därpå spelade dom på NK, ännu tightare men med samma lätthet som när en fiskmås lägger sig på en vindil och glidflyger över himlen. Långt därnere på botten av havet fastnade Esbjörn Svensson och blev kvar. Jag står med Seven days of falling i handen.
Jag fattar ingenting.

koltrasten

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.

Maskiner. Dom kommer ut nu, efter en kall vinter. Dom är överallt, i varenda gata och framförallt är dom utanför mitt hus. Sen jag flyttade hit, till en sjönära hyresrätt för att njuta lugn och ro, har jag fått en överdrivet känslig inställning till män och maskiner. Förra pingsten slipade en granne sin altan från 8.30 till 20.30 i tre hela molnfria dagar, och han gjorde det med en handslip för att vara säker på att processen skulle vara lång och grundlig. Övriga söndagar när havet ligger blankt och björken lyser i skir grönska kan vi förutom koltrasten och göken höra granne tvås nya högtryckstvätt, granne tres nya trimmer, granne fyras nya motordrivna häcksax, granne fems gamla gräsklippare som först inte går igång till allas lättnad, men sen tar revansch i ett moln av rök över frukostbordet. Som ju ska vara ute, hade ,man tänkt.
När dom små maskinerna äntligen tystnat flyger en konstflygare i sin flygmaskin över den fjäderlätta himlen fram och tillbaka, upp och ner i ändlösa åttor timme ut och timme. Han avlöses av vattenscoootern som far som en galen anka fram och tillbaka över vattnet och när kvällen är inne ligger en tung bensindoft över altanerna lagom till grillen. Då kommer motorcykeln fram. Den ska testas. Om och om igen. När den äntligen drar ut on the road är natten inne och månen går upp.
tystnad. Tills 7.20 nästa morron.Då kommer grävskopan, åtföljd av lastbil med, vi snackar sten, som ska vältras ut vid stranden i tre veckors tid. Det är stor sten, lite mindre sten, ännu lite mindre sten, sen grus, sen ännu lite mindre grus och det är framförallt maskiner som ska fram till varje pris. Priset är mina sex ompysslade, praktfulla rosenbuskar som just har fått blad och knopp plus havtornsbusken Julia.. Dom står i vägen för maskinen, dom lyfts upp och trycks in i en häck för att sen, när alla stenarna är på plats, "återställas". Ja, inte Julia, för hon har kastats på backen för att en gren hängde ut över vägen. Jag svär en del, ringer en del samtal, diskuterar en aning för mycket med mannen i grävskopan. Han har keps. Under kepsen två ögon, näsa och mun ungefär som man ritade i teckningen i skolan. Jag ser honom åka fram och tillbaka längs vattenbrynet varje morron med sina stenar. Plötsligt en dag ringer han på. Han vill ha vatten. Det ska återställas nu. Grannens slang dras fram, gropar grävs, alldeles för grunda tycker jag, det vattnas, alldeles för litet, tycker jag och det hela ska framförallt vara klart innan fyra och klockan är kvart i. I tre veckor har maskiner kört fram och tillbaka och donat med stenar, minutiöst har hög på hög placerats med förträfflig noggranhet, med tanke på att nästa höststorm kommer att föra upp ett högvatten som rör om allting igen. Därefter tjugo minuter för att återställa sex rosenbuskar med meterlånga rotsystem som stått och torkat i en häck i tre veckor. En av killarna måste dra. Jag tar över slanger och vattnar i gropen. Det räcker! ropar kepsen. Jag får inte stopp på vattnen, munstycket är sönder. Sluta! skriker kepsen. Jag tar slangen för att gå mot till husväggen och stänga av och strålen går av alldeles fri vilja i en vid båge rakt in i grävmaskinen, in under kepsen. Han flyger ut som en geting, har sån fart att han hänger ett tag i luften innan han landar och då är han bindgalen. Jag vill inte föra vidare vad han skriker men jag har aldrig hört nån vara så arg på mej. Jag uppfattar att han försöker undvika ordet "kärring" utan det blir "människa!" istället samt att han vrålar "släpp slangen!" Jag antar att han tror att jag ska fortsätta spruta på honom och det tänker jag inte göra, jag hade inte tänkt spruta på honom alls, så jag släpper slangen och den far i vilda cirklar genom luften och sprutar ner allt som finns där. Själv springer jag in i mitt hus och låser dörren. Jag behöver vila mej känner jag. Inga män, inga i keps, inga maskiner, inga arga män i keps och maskiner, det är ingen bra kombination.
Dan därpå kör han fatt mej med sin grävskopa och ber om ursäkt, ja, om förlåtelse faktiskt. Sen kör han iväg och det blir tyst.
Det är så tyst att jag inte ens vill använda fönen.

Det är dags för Perrelli ikväll. Det är en svår tillställning och jag vill inte se, inte delta i nånting som är så lång ifrån äkta sångarglädje som det går. Jag kommer ihåg Brita Borg och Augustin. Det var inte roligt det heller .Perrelli har utseendet emot sig, åtminstone i sina egna ögon, tycks det. Varje försök att bättra på förvärrar. Alla konstgjorda grejer över hela kroppen gör att hon ser ut som en dataanimerad docka. Det är så sorgligt att det måste vara så, även nu. Brita Borg var i svartvit tv, stel som en docka hon också och hon sjöng sången som Siw Malmquist egentligen ledde till seger. Siw visslade och var oemotståndligt charmig men Brita fick framföra den, varför?" Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär." I Britas mun lät som om man fällde en granskog, tungt, obönhörligt fällde hon träd på träd tills hon slutligen stod på ett kalhygge.
Nej, jag ska inte se det, jag tittar på min narciss istället. Den står i en vas på bordet.
Sidentunna kronblad fällda bakåt som på en rädd kanin. Ansiktet inramas av en flortunn, darrig, eldröd strimma.
Klockan in mot pistillen djupnar i grönt och man dras in till en liten själ. Försommarens själ. Två små ögon, en liten näsa, en liten mun. Så älsklig, märkvärdig, anspråkslös. Är Gud på jorden vandrar han förklädd, säjer Hjalmar Gullberg och jag vill tillägga att han/ hon då säkert bor i narcissen. Doften. Den doftar kärlek. Fick jag välja en enda blomma på jorden, valde jag narcissen.
Jaha, det var mormors älsklingsblomma också, säjer min mamma.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på blomman och kan inte slita mej ifrån det lilla utseendet med så mycket djup.
Narcissus hette den unge guden som blev så kär i sin egen spegelbild i vattnet att han drunknade, i sej själv.
Man ska kanske sätta på tvn i alla fall.

Det stora teaterbråket är här. Thommy Berggren sopar scenen ren från Norén. Han kallar honom Lasseliten och tycker att hans pjäser inte är tillräckligt bra, i varje fall inte för honom. Det är roligt med Thommy Berggren. Han kom in på scenen som arbetargrabb, han blev Sveriges James Dean på filmduken - Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Joe Hill - han VAR Jean i Fröken Julie, han kunde blivit Gösta Berling men var för stötig, i alla fall om man får tro den suckande regissören Bengt Lagerkvist och sen, på äldre dar kommer han igen som regissör och gör kanske sitt livs största genombrott. Dessutom gör han ett av SR:s roligaste Sommarprogram och medverkar i en dokumentär om Bo Widerberg där man mest minns hans fantastiska historia om hur han bakfull ska försöka läsa ett manus som Den Store gett honom. När halva teatersverige faller på knä i avgudadyrkan för Ingmar Bergman och Lars Norén står Thommy Berggren pall. Han blir Joe Hill igen. Det är uppfriskande. Bara han kan såga Norén med fotknölarna genom att kalla honom ytlig. Själv blir det nu äntligen klart för mej varför jag inte heller gillar Norén. Hans teveversion av Personkrets, där han skildrade a-laget på Plattan och lät dramatenaktörer hälla filmjölk över sej i jakt på silar, kändes sökt och anstötlig. Hans märkliga inkännande i psykopaterna från Hall i samband med 7:3 fick katastrofala följder för alltför många, utan att han själv tog på sej något ansvar. Så hade inte Thommy gjort. Han tillhör en annan liga, hans engagemang känns äkta och han är fortfarande oppositionell. Jag är glad att det blir motsättningar inom svensk teater igen. Bergmans skugga har legat alltför tung över salongerna alldeles för länge och Norén har gjort allt för att förlänga perioden. Forna kollegor har rusat runt som yra höns och ropat "Det är en gåva att få vara i hans närhet!" och gjort luften svår att andas. Teaterkonsten är nuets konst, ögonblickets.
Det som händer under en barnteaterföreställning i en gympasal i Upplands Väsby kan vara lika storartat som på Den Kungliga Scenen. Inga regissörer i världen kan ensamma skapa det ögonblicket - bara skådespelaren i kontakt med publiken. Detta är teaterns väsen. Den regissör som i förtid utnämner sig själv som geni riskerar att sluta som narr i sin egen pjäs.

Medan kultureliten sitter och bläddrar i Lars Noréns 1800 sidor för att se om dom finns med, blottläggs ett mycket allvarligt tillstånd inom svensk teater.
Stadsteatern i Stockholm går back, liksom alla andra teaterinstitutioner i landet och dom drar även det fria teaterlivet med sig.
När Benny Fredriksson tog över chefsskapet för Sthlms Stadsteater gick han ur stenhårt. Premiärerna haglade, publikrekord sattes, stjärnor köptes in, nu senast Persbrandt.
Men det hjälper inte, teatern går back och stora nedskärningar väntar. Och nu visar sig teaterlivets kris på allvar.
Under flera decennier har teatern långsamt svälts ut på grund av stillastående bidrag och ökade krav på produktivitet.Teatrarna ska drivas som företag och industrier. Under samma tid har dom konstnärliga utövarna blivit färre medan anslagsgivande byråkrati har växt. För varje utdelat bidrag har antalet ansökningsblanketter blivit allt fler och villkoren för varje utdelad krona har skärpts Krav på genus och mångfald och miljökrav ställs på varje teater oavsett om den ligger Arjeplog eller på Östermalm och för varje nytt krav kan man ge sej fan på att hundra nya byråkrater får jobb. Det är ett kontrollbehov utan like. Det finns ingen tro på teater, helt enkelt. Bara en djupt grundad, sorglig misstro som kan härledas tillbaka till före antiken då teaterfolk var paria och lösdrivare. Bara tillfälligt - i antikens Grekland, i Elisabeths England, i Kung Sols Frankrike, i Gustav 111: s Sverige fanns en annan inställning hos staten .En tillfällighet som gav oss Euripides, Shakespeare, Moliere m.fl. Men Göran P och Fredrik R tillhör inte dom som tror på teater. Dom tror på stålar och publiksiffror och nu är Stockholms Stadsteater i kris - den största och mest framgångsrika av våra Institutioner.
Samtidigt spelar teatersverige för en större publik än hockeyn och fotbollen tillsammans. Vi spelar fortfarande för barn och ungdom - vi jobbar stenhårt i våra alltför hårt slimmade små enklaver och hoppas att inte kravet på en handikapptoalett ska få till följd att hela ensemblen ryker. En ny kulturutredning smids och om timbrosmederna får igenom sitt så kommer kravet på lönsamhet att slutgiltigt avlossa pannskottet för svensk teater.
Hur är det tänkt? Till slut sitter Robert Wells och lirar vid sin flygel en gång om året på gallerierna.
Och då har vi blivit - trots att vi är ett av världens rikaste länder - ett av de allra fattigaste.

debatt i tv

Debatt i SVT är en obehaglig tillställning. I veckan skulle man vädra åsikter om vad man skulle göra med Englas mördare.
Två dar efter att hon hittats mördad. Nackskott tyckte nån. Siffror på hur många procent svenskar som vill införa dödstraff kom upp. En man i röd fluga företrädde hårdare tag. En kvinna från Englas hemby ville ha mer kärlek En mamma vars dotter blivit mördad vill ha mer vrede. Då får Jan Jönsson ordet. Han är skådis och har arbetat med Becketts pjäs I väntan på Godot på St. Quentinfängelset och detta blev så omskakande att det har blivit hans livsprojekt .Han vill prata om behandlingen av fångar på anstalter och även om han har rätt så blir det alldeles fel här. Det blir så huvudlöst att konfrontera människor med så olika utgångspunkter. Han klagar över den hårda tonen och ju mer han pratar ju mer fel blir det. Han vill ha större förståelse för dom som begått brott och han vänder sig till mamman, vars dotter mördats och frågar henne om hon nånsin tagit kontakt med han som gjorde det, mördaren. -Är du inte riktigt klok!, säjer hon för vad annat skulle hon kunna säja och här havererar hela programmet och lägger sig som ett vrak på havsbotten, där det hör hemma.
Varför ska en debatt om en sån här sårig fråga hållas i tv överhuvudtaget? Med offren närvarande? Jag blir illamående av sån journalistik, där alla till slut blir offer för en programidé som bara ska snaska och höja tittarsiffror. Jag hatar även skjutjärnsjournalistik, jag gjorde det redan när den kom på sextitalet och jag själv var journalist. Vill man få en människa att blockera sej ska man köra skjutjärn. Vill man få en människa att prata ska man lyssna. Det går att debattera i tv - om programidén är att folk av olika åsikt ska få ha en dialog på ett djupare plan och komma fram till nåt nytt. Det hände när Jan Björklund och Suzanne Osten pratade om flum i skolan. Osten var i högform. "Att lärarna slänger in sin klass på teatern och själv går och fikar på Åhléns, det kallar jag inte flum utan likgiltighet", sa hon. Björklund höll med. Även i hennes slutkläm som löd såhär: "för att avsluta med något riktigt flummigt. Kärlek. Det behövs mer av den i samhällskontraktet".

eva britt!

rastlöst jagar jag mellan musiken. I förrgår fick jag en biljett bakom en pelare i Konserthuset - jag hamnar alltid där. En gång gick jag ner i pausen och satte mej på en bättre plats på första balkong mitt framför scenen. Det var kungens plats. Men herregud - när var han där? Nu var det Viktoria Mullova som spelade. Hon hade tuffa kängor och skir klänning och såg ut som en som vistas ofta i gymet. Hon spelade likadant - skirt och kraftfullt, inbäddad i London Symphony Orchestra som lät som gammal whisky - femtitvåårig vällagrad. Jag dricker inte malt men det låter fint. Sen folkmusikerna i En Herrgårdssägen i Ytterjärna, så rosad föreställning med en handfull vemodiga temat som vaggade föreställlningen i hamn. Och Mirja förstås, Mirja Thurestedt, som bar upp alltihop och hindrade det från att bli en serie tablåer. Ja, sen igår kören i Järna som ska ha vårkonsert och sjunga Sibelius, en jättevacker sång till en Therese Hahl som fick den av Jean på sin sextiårsdag. "Hur än år på år försvinner blir du evigt den du var.." Olof, körledaren, optimist, sibbanfrälst, sliter med kören. "Ok, endast altarna överlevde men det kommer!" Det är så konstigt. När vi går därifrån kan vi plötsligt alltihop och nynnar över den blekblå järnaslätten .."lärde dig att lindra andras smärta och att själf dock blifva evigt ung.." Bra sång att få när man fyller sexti.
Nu är det torsdag och huvet surrar av musik och jag vaknar av en mås som jag vill skjuta.
Vi samlas hos Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz i deras replokal i radhuset i Västertorp. Vi ska repa för en musikalisk salong
-Elises Salong - och Eva Britt Strandberg ska vara gästartist. Elise möter i dörren med tårarna rinnande. "Vi har börjat repa", förklarar hon och snyter sej. Jag har hört Eva Britt - Brel, Piaf, kabarévisor - men aldrig live och det är en fullständig knockout. Hon sjunger den ena låten efter den andra och vi gråter hela tiden, Elise kan knappt se tangenterna. Det är inte sångerna i sej, jo, det är bra låtar och texter som svider, men det är nåt med rösten. Den är så viljestark, så djup och intensiv. Den har varit med om allting. Fyra timmar rusar iväg och hon blir bara piggare och piggare. Hon lovar att sjunga Hymn pour lámour också på salongen och jag kommer att dö.

Det händer grejer i stan. Ena dan gör Lago, vårt kommunalråd, Södertälje världsberömt för att ha tagit emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. "We didn´t start the war", sa han och får kongressledamöterna att skämmas. Det är stort.
Nu är Södertälje äntligen satt på kartan, som humanismens och mångkulturens plats på jorden. Det har varit en lång resa.
För många år sedan anlitades en konsult för att höja varumärket Södertälje. Han drog konstigt nog ner en karta - eller diabild var det nog - över Åre. Där fanns diagram över ökande turism och annat - skidåkande kanske. I publken satt ett antal undrande småföretagare och kommunrepresentanter. Vad hade Södertälje och Åre gemensamt - mer än att dom hade råkat anlitat samma konsult? Sen följde år av mödosamt arbete för att få folk och företag med stålar att flytta till skidorten Södertälje. Det trycktes loggor och tröjor.
Istället kom av invandrare från mellanöstern som inte ville åka skidor. Dom ville starta pizzerior. Sen ville dom starta kebaber. Sen kemtvättar. Sen ville dom starta fotbollslag och öppna frisersalonger. Förutom att vi har flest irakfyktingar per capita i världen så har vi också flest frisörer. Inga är så välklippta i hela världen som vi i Södertälje.
Männen bär en lätt encentimetersstubb, lagom kort för att få SSK-kepsen att sitta kvar.
Vi damer har en orientalisk toning med bagdadslingor. Vi är lätta att känna igen i övriga Sweden, vi behöver inga tröjor.
Och vi är äntligen vid målet - vi är från Södertälje, staden i världen med världen i staden.
Samma dag ringer en idiot och hotar en av landets mest massmediala komiker med påföljd att han måste göra sin show med polisbevakning. Det blir den nyheten som kommer på lokaltidningens förstasida.
Så är det ofta. Ett enda samtal kan förstöra så mycket - en vänskap, en kärleksrelation, en teaterföreställning, en vision som under lång tid mödosamt byggts upp.
Det goda snavar alltid på det onda, tycks det. Men. Som Gandhi sa: Om tanken på krig kan födas i människans hjärna så kan tanken på fred också göra. det.
Idag trycker vi upp en tröja där det står "Heja Lago". Han är ändå årets kommunpolitiker.
ps. Hur går det för Åre förresten?

kräver Gud polisbevakning?

Igår var jag på ambassadörsträff. Stadsdirektören plus kommunstrateg presenterade nya visioner för Södertälje.
För första gången blev jag glad vid en sån träff - man pratade om invandrarstan och mångkulturen och hur man ska kunna göra detta till en positiv image för stan. Jag har suttit på många möten och själv pratat om detta och känt motståndet som en mur. Idag är kommunalrådet i Vita Huset och pratar om Södertälje och Obama har sagt att han skäms över att vår kommun får ta emot fler irakflyktingar än vads USA gör.
Plötsligt är väggen borta - det känns som om Södertälje har en framtid.
Detta varar till 10.47 idag. Då ringer Annika, vår producent, och berättar att det ringt en man och i obehaglig ton frågat efter den konstnärlige ansvarige på teatern. Det gäller kvällens föreställning Mistero Buffo med Özz Nûjen. Pjäsen är av Dario Fo, jag har sett den flera gånger framföras av Björn Granath som också regisserat den här showen. Özz är kurd och muslim. I säljbladet lovar han på standupkomikerns vis att ge kristendomen en omgång. I Södertälje är assyrier/syrianerna kristna och han som ringer är syrian. Annika hänvisar honom till ansvarige arrangör som också får ett otrevligt samtal. Även Özz agent får ett hotfullt samtal som hon polisanmäler.
En bemannad polisbil utanför teatern, två poliser i dörren som kollar upp publiken, två civila i salongen, en civil bakom scenen. En taggad och ganska skärrad Özz med gammal pappa och svensk (kristen!) fru i publiken.
Han gör en helt enastående föreställning, avväpnande, klok och respektfullt respektlös - om alla dom överspända fördomar som snurrar runt religionen och dess utövare idag. Gud - om han/hon har humor - får sej verkligen en underbar omgång.
Efteråt får vi lyssna på samtalet i Özz mobil. Vi förstår varför polisbevakningen behövdes. Hans pappa lämnar teatern under polisbevakning - "han har varit med om det här förr" - liksom Özz och han fru. Han har gjort en fantastisk föreställning
men måste lämna Södertälje under bevakning. Vi är gråtfärdiga och ändå oerhört tacksamma att föreställningen gick att genomföra.
Men händelsen ligger kvar och skaver hål på den glädje jag kände igår.

Jag såg "Vems lilla mössa flyger" på Orionteatern idag tillsammans med ett surr av låg- och mellanstadieelver. Det var barnteater av högsta kvalitet. Det var himmel och stjärnor över sandlådan i ett stort och vänligt livsrum där fantasin får plats.
Så måste det vara när vi spelar teater för barn. Men så är det oftast inte numera. Vi for omkring med ett ökentält och spelade en saga ur Tusen och en natt förra hösten.. På vår hemmascen fungerade det. Två skådisar lyckades trollbinda barnen och föra in dom i sagan. Ute på turné i länet blev det i gympasalar som inte gick att mörklägga, lärare som travade in och skulle ha lektion, stressade lärare som inte lyckades hålla ett för stort antal barn i schack och arrangörer som pumpade in alldeles för många barn. Till sist orkade inte skådisarna längre, inte för att dom inte ville spela barnteater, men dom orkade inte spela på det viset. När vi en gång i forntiden - sjuttitalet - var med om att bygga upp världens bästa barnteater gällde det i och för sig att komma ut ur institutionerna. Vi spelade i gympasalar och klassrum - för att vi ville nåt nytt. Idag måste vi in i teaterrummen igen - av samma skäl.
Det duger inte att köra barnteater för att fylla statistik i alla nya blanketter som byråkraterna spottar ut.
Barnen ska ha en upplevelse för livet.
En sån fick dom idag på Orionteatern.

apropå Vems lilla mössa flyger?

forts. följer.

Apropå Irak

Idag kom cirka fyrtio barn, mammor och pappor och såg vår föreställning "Abul Hassan och Kalifen och vad som hände dom".

Vi har spelat över sjuttio föreställningar men den här var speciell. Publiken var från Irak och hade egna erfarenheter av att "stå på bagdadbron". I föreställningen tonar vemodig arabiskt musik upp samtidigt som ökentältets tak färgas blått och fylls av stjärnor.

Jag vet inte hur det ser ut på bagdadbron idag men det visste dom. En sorgsen glädje fyllde teatern och jag kände mej i det ögonblicket så oändligt tacksam att jag jobbar med teater.

En teaterhändelse kan betyda att några människor från ett krigsdrabbat land kan få en igenkänning som gör rotlösheten uthärdlig. Dennis som spelade Abul Hassan kom själv som flykting en gång, nu spelar han teater för dom. 

–Man lever i ett vacuum, säjer han. Man vet inte vad som ska hända, man vågar inte tänka framtid och det finns ingen väg tillbaka. 

Bara ett minne av en bro, så som man vill minnas  den.