Vi har spelat över sjuttio föreställningar men den här var speciell. Publiken var från Irak och hade egna erfarenheter av att "stå på bagdadbron". I föreställningen tonar vemodig arabiskt musik upp samtidigt som ökentältets tak färgas blått och fylls av stjärnor.
Jag vet inte hur det ser ut på bagdadbron idag men det visste dom. En sorgsen glädje fyllde teatern och jag kände mej i det ögonblicket så oändligt tacksam att jag jobbar med teater.
En teaterhändelse kan betyda att några människor från ett krigsdrabbat land kan få en igenkänning som gör rotlösheten uthärdlig. Dennis som spelade Abul Hassan kom själv som flykting en gång, nu spelar han teater för dom.
–Man lever i ett vacuum, säjer han. Man vet inte vad som ska hända, man vågar inte tänka framtid och det finns ingen väg tillbaka.
Bara ett minne av en bro, så som man vill minnas den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar