eva britt!

rastlöst jagar jag mellan musiken. I förrgår fick jag en biljett bakom en pelare i Konserthuset - jag hamnar alltid där. En gång gick jag ner i pausen och satte mej på en bättre plats på första balkong mitt framför scenen. Det var kungens plats. Men herregud - när var han där? Nu var det Viktoria Mullova som spelade. Hon hade tuffa kängor och skir klänning och såg ut som en som vistas ofta i gymet. Hon spelade likadant - skirt och kraftfullt, inbäddad i London Symphony Orchestra som lät som gammal whisky - femtitvåårig vällagrad. Jag dricker inte malt men det låter fint. Sen folkmusikerna i En Herrgårdssägen i Ytterjärna, så rosad föreställning med en handfull vemodiga temat som vaggade föreställlningen i hamn. Och Mirja förstås, Mirja Thurestedt, som bar upp alltihop och hindrade det från att bli en serie tablåer. Ja, sen igår kören i Järna som ska ha vårkonsert och sjunga Sibelius, en jättevacker sång till en Therese Hahl som fick den av Jean på sin sextiårsdag. "Hur än år på år försvinner blir du evigt den du var.." Olof, körledaren, optimist, sibbanfrälst, sliter med kören. "Ok, endast altarna överlevde men det kommer!" Det är så konstigt. När vi går därifrån kan vi plötsligt alltihop och nynnar över den blekblå järnaslätten .."lärde dig att lindra andras smärta och att själf dock blifva evigt ung.." Bra sång att få när man fyller sexti.
Nu är det torsdag och huvet surrar av musik och jag vaknar av en mås som jag vill skjuta.
Vi samlas hos Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz i deras replokal i radhuset i Västertorp. Vi ska repa för en musikalisk salong
-Elises Salong - och Eva Britt Strandberg ska vara gästartist. Elise möter i dörren med tårarna rinnande. "Vi har börjat repa", förklarar hon och snyter sej. Jag har hört Eva Britt - Brel, Piaf, kabarévisor - men aldrig live och det är en fullständig knockout. Hon sjunger den ena låten efter den andra och vi gråter hela tiden, Elise kan knappt se tangenterna. Det är inte sångerna i sej, jo, det är bra låtar och texter som svider, men det är nåt med rösten. Den är så viljestark, så djup och intensiv. Den har varit med om allting. Fyra timmar rusar iväg och hon blir bara piggare och piggare. Hon lovar att sjunga Hymn pour lámour också på salongen och jag kommer att dö.