Ninnes blogg

Jag såg "Vems lilla mössa flyger" på Orionteatern idag tillsammans med ett surr av låg- och mellanstadieelver. Det var barnteater av högsta kvalitet. Det var himmel och stjärnor över sandlådan i ett stort och vänligt livsrum där fantasin får plats.
Så måste det vara när vi spelar teater för barn. Men så är det oftast inte numera. Vi for omkring med ett ökentält och spelade en saga ur Tusen och en natt förra hösten.. På vår hemmascen fungerade det. Två skådisar lyckades trollbinda barnen och föra in dom i sagan. Ute på turné i länet blev det i gympasalar som inte gick att mörklägga, lärare som travade in och skulle ha lektion, stressade lärare som inte lyckades hålla ett för stort antal barn i schack och arrangörer som pumpade in alldeles för många barn. Till sist orkade inte skådisarna längre, inte för att dom inte ville spela barnteater, men dom orkade inte spela på det viset. När vi en gång i forntiden - sjuttitalet - var med om att bygga upp världens bästa barnteater gällde det i och för sig att komma ut ur institutionerna. Vi spelade i gympasalar och klassrum - för att vi ville nåt nytt. Idag måste vi in i teaterrummen igen - av samma skäl.
Det duger inte att köra barnteater för att fylla statistik i alla nya blanketter som byråkraterna spottar ut.
Barnen ska ha en upplevelse för livet.
En sån fick dom idag på Orionteatern.