Ensamvargen

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)