Ninnes blogg

Det är dags för Perrelli ikväll. Det är en svår tillställning och jag vill inte se, inte delta i nånting som är så lång ifrån äkta sångarglädje som det går. Jag kommer ihåg Brita Borg och Augustin. Det var inte roligt det heller .Perrelli har utseendet emot sig, åtminstone i sina egna ögon, tycks det. Varje försök att bättra på förvärrar. Alla konstgjorda grejer över hela kroppen gör att hon ser ut som en dataanimerad docka. Det är så sorgligt att det måste vara så, även nu. Brita Borg var i svartvit tv, stel som en docka hon också och hon sjöng sången som Siw Malmquist egentligen ledde till seger. Siw visslade och var oemotståndligt charmig men Brita fick framföra den, varför?" Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär." I Britas mun lät som om man fällde en granskog, tungt, obönhörligt fällde hon träd på träd tills hon slutligen stod på ett kalhygge.
Nej, jag ska inte se det, jag tittar på min narciss istället. Den står i en vas på bordet.
Sidentunna kronblad fällda bakåt som på en rädd kanin. Ansiktet inramas av en flortunn, darrig, eldröd strimma.
Klockan in mot pistillen djupnar i grönt och man dras in till en liten själ. Försommarens själ. Två små ögon, en liten näsa, en liten mun. Så älsklig, märkvärdig, anspråkslös. Är Gud på jorden vandrar han förklädd, säjer Hjalmar Gullberg och jag vill tillägga att han/ hon då säkert bor i narcissen. Doften. Den doftar kärlek. Fick jag välja en enda blomma på jorden, valde jag narcissen.
Jaha, det var mormors älsklingsblomma också, säjer min mamma.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på blomman och kan inte slita mej ifrån det lilla utseendet med så mycket djup.
Narcissus hette den unge guden som blev så kär i sin egen spegelbild i vattnet att han drunknade, i sej själv.
Man ska kanske sätta på tvn i alla fall.