Det är mars.
Det är katternas tid.
Våren ropar därute och alla
fåglar har kommit ren.
Det kvittrar i trädens kala
grenar, det surrar bland knoppar, dom gamla löven rasslar i vinden och jorden
värmer under tassarna.
Man hör mössen lämnar sina
bon i väggarnas isolering och ge sej ut i det fria.
En fjäril smattrar mot
fönstret innan den hittar ut i solen igen.
Våren är dom små och stora
ljudens tid.
För ett öra som hör sju
gånger längre än ett människoröra är detta en spännande tid.
Man hör dom första gässen vina
över himlen, man hör bofinken, blåmesen, talgoxen och den första fästingen
lämna sitt strå.
Man hör –
Ett osannolikt dån. Fyra
jättelika gula vägmaskiner kommer dundrande nerför backen tätt följt av en
trupp på fyra män med munskydd och hörselkåpor, aggregat på ryggen och blåsrör
i händerna.
Det är invaderingen i
Normandie fast i samhällsnyttans tjänst.
Dom kör av och an över den
lilla backen, dom rasslar och suger och blåser och spolar och rasslar och
blåser igen – vartenda gruskorn ska bort, vartenda löv ska krossas.
Röken ligger tät. Dånet är
obeskrivligt.
I skogen har fåglarna flytt
in bland grenarna, bina har kastat sej in i närmsta blomma, i jorden darrar daggmaskarna i sina
skyddsrum. Katten har lagt sej som en plattfisk i snåren och låtsas att den
inte finns.
Anfallet varar i en knapp
timme. Sen drar trupperna bort och det blir tyst.
Efter en stund sätter jag på
ljudbandet och börjar öva igen till vårkonserten.
”Våren kom en valborgsnatt
och smög igenom snåren..”
En modig mes börjar kvittra.
En humla börjar surra.
Ett kvarglömt löv rasslar
till.
Katten kommer ljudlöst
tillbaka, sätter sej i solen och slickar sin päls.
Det är mars.
Det är katternas tid.
Nu börjar vi om igen.
