onsdag 7 januari 2015

Ett nytt år.
Nya tankar ska långsamt frigöra sej ur dom gamla, som en snigel ska ut ur sitt skal.
Men det går ju inte, tänker jag, denna gråa dag, när ett nästan osynligt snöfall pudrar min nyskottade väg ut.
Vi måste bära våra bon på ryggen. Barndom, uppväxt, lärdomar, kriser, passioner, drömmar.
Det som vissa kallar kultur, men som kanske hellre skulle kallas erfarenheter.
Vi bär dom som en fjällrävensäck på ryggen. Tar fram det vi behöver, slänger det som inte längre är till nån nytta. Ibland blir säcken så tung att man inte orkar gå. Då måste man sätta sej ner och sortera.
"Släng, släng!" sa min mamma, som ändå inte riktigt levde upp till sitt råd utan prånglade på mej både dukar, kaffekoppar och handmålade saltströare, som nu fyller mina skåp.
Den här julen är hon inte längre med. Hon dog i augusti, strax innan hon skulle fylla 99, och nu står papperskassarna här med foton, tidningsurklipp och minnen.
Jag är glad att jag inte slängde allt.
Första julen utan mamma behövs juldukarna, tomtarna, änglarna och stjärnorna.
Syskrinet kommer fram, nålarna sitter i kudden med tråden iträdd och väntar på att få användas, t.ex till att fästa julstjärnan i fönstret så att den inte vänder sej mot norr.
Jag visste inte att en gammal nötskål av trä kunde sprida en sån frid och glädje, jag hade glömt bort att den fanns.
I den fick alltid min gamla mormors standardjulklapp hamna, en påse nötter. fint och skrynkligt inslagen i förra årets julpapper. Nu fylldes den av ekonötter från Saltå.
Ett nytt år.
Inget nyval men ändå en massa nya val att göra, varje dag.
I tidningen läser jag att massajerna kommit på ett nytt sätt att bli män. Man har slutat döda lejon, istället ska man hoppa så högt man kan. 2,75 meter upp i luften utan ansats - ett högt hopp för mänskligheten.
-Vi är den första generationen som insett värdet av de djur som omger oss, säjer dom.
Så gör nya tankar sej fria från dom gamla. dom som inte längre är till nån nytta.
I Astrid Lindgrens historia fanns många nya tankar. När hon vid arton års ålder blir med barn, kommer hon fram till att: "Jag visste vad jag ville och inte ville. Barnet ville jag ha, barnafadern icke..."
Alternativen hade varit att gå till en änglamakerska eller gifta sej med en man som inte skulle tolererat hennes längtan efter frihet.
Astrid valde en egen väg - barnets och moderns väg. Man kan bara ana vad det har kostat och samtidigt tacka för alla sagorna och berättelserna vi fick på köpet.
Jag såg Jonas Gardells föreställning där han tar upp det som hände under hiv-epidemin under åttiotalet, då många unga män dog i skam och förtvivlan.
Nu kan han stå på scenen och öppet och med rätta kräva upprättelse för sej och sin familj, bestående av bögar och lesbiska, och ropa: "Det är vi som är dom normala!" Trettio år. Så fort gick det att ändra vårt sätt att tänka och respektera våra medmänniskor.
Vi bär våra tankar och föreställningar om livet, som en snigel bär sitt bo.
Vissa borde omedelbart kastas i soporna. Andra borde plockas fram och tvättas och strykas.
Jag ser på papperskassarna som står i vid dörren. Där ligger sorgen och glädjen och väntar.
Det ska få ta den tid som behövs.
Bara så kan ett nytt år få börja.











Inga kommentarer: