Jag kan inte låta bli att tänka på den man som köpt en lägenhet nära St. Görans kyrka. Han störs av klockorna när han sitter på sin terass. Jag tror t.o.m. att han har fått nån att komma och mäta decibel, vilket resulterat i att kyrkan gått med på att inte ringa fullt så ofta. Mina tankar snurrar kring det här. Han har bjudit upp en date till sin våning, hällt upp vin på terassen, dom skålar - kyrkklockor! Dom drar sig in, det börjar bli kyligt därute, timmen är sen, han öppnar till sovrummet för att visa sin nya säng - klockorna dånar. Hon sover över, på morronen ska han överraska med frukostbricka, ställer ner den på sängkanten - bingbång/bingbång. Han blir stressad. Han hade inte tänkt så långt när han bjöd upp henne. Han hade egentligen inte tänkt nånting alls. Nu skenade framtiden mot honom.
-Jajaja, jag säjer väl ja då, säjer hon. -Till vadå? -Skämta inte, agendan är klockren. -Vilken jävla agenda? - Jag fattar grejen.
-Vilken jävla grej? - Du vågar inte fria, men har gjort en deal med Gud. Det är ok. Jag tycker det är originellt och jag har ändå inget annat för mej så jag säjer ja.
Så har han en date på halsen, dom gifter sej, till klockors klang, det blir ett stentorrt äktenskap, dom bråkar varje dag och efter en tid börjar dom önska livet av varann.
Dom sitter framför teven och tittar på åttonde deltävlingen av melodifestivalen och stänger av när Lettlands bidrag kommer.
-Jag står inte ut, tänker han. Går ut på terassen, hon kommer efter. Klockorna dånar. Därnere ett begravningsfölje. -Jag önskar att det vore...
Ja, här brukar jag sluta tänka på den stackars mannen och övergå till att fantisera om han som köpte en lägenhet strax intill lutande tornet i Pisa.

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.

Sigge heter min nya katt. Jag fick överta honom av några vänliga grannar som läst alla mina desperata lappar - i skogen, i soprummet, i affären - om min bortsprungna, vi kan kalla honom livskamrat - Tassen, 13 år. Efter tre hemska månader utan mjau och spinn träffade jag Sigge. Han är mycket skogkatt, svartvit och lurvig med vita tofsar i öronen och en svans som är större än han själv, han nästan ramlar omkull när han sätter den i vädret. Han gjorde en lov i närområdet, spanade på några blåmesar, jagade ett löv och besökte grannarna. Där bor Sixten. Redan samma kväll stirrade ett argt kattansikte utanför fönstret. En slags jam och krafsdans utbröt med Sigge innanför och Sixten utanför. Plötsligt tar Sixten sats och hoppar med full kraft rakt in i fönstret. Det är ett treglasfönster som så modernt går ända ner till golvet. Det small i hela huset. Utanför satt Sixten och man såg stjärnorna dansa runt hans huvud. "Vad håller ni på med? " undrade jag. Dom tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Nästa morron rök dom ihop nästan innan jag öppnade dörren. Ett nystan av klor, svansar och arga öron, tussarna rök. Jag försökte gå emellan. Jag vädjade. Jag skrek.
Sixten prang hem och Sigge låg och morrade under en gammal rottingstol med en svans så stor att han nästan inte kunde resa sej. Jag bar in honom och skällde lite. Om man är ett halvår gammal, knappt torr bakom öronen, ska man inte ge sej på en fem år äldre Sixten som har så stort självförtroende att han varje försommar tror sej kunna fånga en kanadagås.
Sigge verkade inte intresserad av mina synpunkter. Nästa morron satt han i fönstret och jamade och krafsade. Utanför satt Sixten och tittade stelt på hans konster. Jag försökte äta frukost och tycka at det var roligt med en ny katt. Kattvibbarna for över morronkaffet, till slut skakade jag på handen. Jag gick ut. Gick fram till Sixten, jag menar, vi känner ju varann sen gammalt. "Gå hem", sa jag. Han bet mej i foten. Vårdcentralen. Stelkrampspruta.
Det var dags för grannsamverkan. Sixtens matte ringde runt till kattpsykologer, jag ringde veterinären. Alla förklarade och var pedagogiska.. Det handlade om revir och positionering. Testosteron och adrenalin. Det handlade om uttittning, veckolång förestående fight och kanske t.om avrivna öron. Det handlade också om att en ängsligt lagd kattmamma inte skulle gå emellan. Jag tittade på min vrist och mina ställföreträdande sår. Hur många såna har man inte skaffat sej under åren, inte bara som kattmamma utan som mamma överhuvudtaget. Eftersom det är mammorna som får ta smällarna är det också dom som får lösa det. Sixtens matte och jag bestämde oss för att intervenera. Det finns ett litet spray med feromon, ett slags doftämne som katter har i ansiktet och avger när dom stryker sej mot ben och stolpar. Man blir vänlig, trygg och harmonisk vid inandning, katten alltså.
Sigge åkte till djursjukhuset för kastrering - ett tyvärr måste - och en ung djurvårdare hade en lektion om hur Sigge måste fatta att han är i underläge. Sprayet Feliway skulle underlätta. Efter en vecka skulle läget vara lugnt.
Jag åker hem med en helspeedad katt och sprejar lite här och där.
Sixtens matte och jag gör en deal - Sigge är ute på förmiddagen, Sixten på eftermiddagen och vapenvila råder.
På Gazaremsan sprutar dom vit fosfor.
Här på Agnet sprejar vi med Feliway.
Om det här fungerar ser jag en tvåstatslösning.
Åtminstone för Sixten och Sigge.

Väninnan

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.