Det var tändspolen, säjer han och sticker en kostnadskalkyl under näsan på mej. Jag skriver under utan att titta vad det kostar.
Man tittar inte efter vad det kostar eftersom man är på Express Service och med nöd och näppe rullat dit med en kö av irriterade stadssjeepar och budbilar efter sej. Man skriver under för annars kommer man inte därifrån. Han tänker ta fyrahundra spänn för tändspolen och lika mycket för att sätta dit den vilken gör en timkostnad på 2.400 kronor. Före mej står en stor karl med röda kinder och trampar nervöst. Han har fibblat med katalysatorn själv och det var inte bra. Han har också ställt sej för nära den unge mekanikern och försökt förklara och det skulle han inte heller ha gjort. -Han har mycket kort stubin, akta er för att prata med honom, säjer han nervöst till oss andra. -Varför är det alltid så på mekar, kunde dom inte gå en kurs i social kompe..Tissssst!!, säjer den nervöse eftersom det är hans bil som är på schavotten.. -Han kan höra vad du säjer. Det är sant. Det finns vissa ställen där man bara ska kräla i stoftet och sätta tejp över truten. När det blir min tur börjar den, ser jag nu, mycket unge mekanikern att felsöka motorn samtidigt som han ringer upp en kompis och analyserar kvällen som varit, också det ett slags felsök hör jag. Det handlar om att han sen inte kunnat sova utan vaknat tio gånger och ja, skratt, du vet hur det blir...Jag blir otroligt intresserad av varför han är så avig. Är han stressad? Nej, han har bara två kunder innan lunch och det är nästan två timmar dit. Då har han tjänat in minst femtusen pix. Han har ett jobb, han har tydligen en tjej på gång. Så vad är det som är fel?
Vad var det för fel. undrar jag. -Tändspolen. -Jaha, vad är det för nåt? -En tändspole är - han tänker, - en tändspole.
Jaha, vad gör en sån? undrar jag. -Den går till cylindrarna, säjer han och visar tydligt att han inte tänker svara på fler frågor.
Jag har tusen frågor men sväljer dom medan han snäser av en dam som skulle behöva byta en lampa. Hon undrar hur lång väntetid det är och det kan han absolut inte säja trots att han nu inte har fler kunder och sen vänder han henne ryggen och börjar prata med en kollega om vem av dom som ska bjuda den andre på lunch. Hon går därifrån och jag kör hem och lovar mej själv att aldrig mer åka dit. Varför Express och framförallt - varför Service? Vem kom på att kalla det så? Jag kan inte upptäckas ens unset av ansats till servicevilja. Framsidan av bilbranschen är en bunt glansiga broschyrer i brevlådan med Din Bil som skapats för just mej. Baksidan av branschen är en mobbingstund på Express Service.
Någon borde göra ett noggrant felsök på varför den branschen går neråt.

Sommaren är en underlig tid. Rosorna som fyllde himlen hänger nu som tomma snusdosor. .Jag går med saxen och klipper bort. Det tar dubbelt så lång tid som det tog att plantera dom. Månader av möda, tränga sig fram till en frölåda på älvsjömässan, släpa hem jord i jättelika påsar, tömma gamla lådor, gå till kiropraktorn.
peta ner frön utan att dom fastnar på tummen, vattna utan att fröna rinner bort, fiberduk som fladdrar bort, vattna, skola, värmeljus om det blir för kallt, lådor överallt under skrivbordslampor, man glömmer att vattna en dag, vattnar för mycket nästa dag och vattnet rinner ner i fläktsystemet. En vecka av fantastisk ruccola, sen går det i blom två dar och sen äter jordlopporna upp den.
Jag förstår mej inte på växtkraften
En rosbuske som jag beskurit enligt alla konstens regler med svår stigmatisering i pannan som följd går i blom - Maidens Blush.
Regnet kommer och rosen går utan att rodna i spagat. Där blir den liggande och jag måste klättra för att komma ut och in. Det är väl det som menas med klätterros.
Gräsmattan bara växer utan att veta varför. Jag klipper och klipper. -Vad ska jag göra? klagar jag, det bara växer hela tiden, allting blir tre gånger så stort som det skulle. -Mexikanare!, säjer kiropraktorn. Såna hyrde vi när vi bodde over there.
Det är så nära mellan uppgång och fall i en trädgård. Pionerna skjuter upp med svällande knoppar och slår ut tre timmar innan hagelskuren pepprar sönder alltihop. Vad vill trädgården egentligen säja?
Att livet är fantastiskt, kort och brutalt och att ingen vet om nästa dag?
Lars von Trier har sagt att trädgårdsskötsel är till för fascister. Man går omkring och utövar makt över vad som ska få överleva.
Han har inte sett hur sibiriska vallmon radar upp sig på ett helt annat ställe än där den sattes ner, inte hur brunnävan flyttade över till grannen, inte eken som skjuter skott ur honungsrosen eller den småskog av vide som växer i grannarnas gräsmattor efter att jag beskurit min vide för hårt. Jag går omkring med min sekatör. Jag klipper lite här och lite där. Nästa dag har det växt ut igen och det fortsätter att växa.
Jag ska nog inte se Antichrist.

Michael Jackson

Idag är jag glad att jag inte är Nils Hansson. Eller nån annan musikskribent, eller journalist överhvudtaget. Jag slipper sitta framför datan och svettas fram några kyliga sarkasmer om Michael Jackson. Jag kan sörja en fenomenal sång och dansman
rakt av, sörja hans öde och förbanna dom krafter som alltid vinner över människor som han. Eller Jesus, Martin Luther King, Lennon, Diana - vi kan kalla dom krafterna för ondska. När en människa med sällsamt engagemang eller talang blir älskad av alltför många människor blir det så frestande lätt att vända allt detta emot honom eller henne. Ett samtal till en skvallertidning, ett rykte som sprids i rätta kretsar och utan att någon egentligen behöver träda fram och visa sitt ansikte har man störtat den älskade på en bråkdel av den tid det tog för honom att forma sitt artisteri och bygga sitt förtroende. Träder han sen fram för att försöka rentvå sig blir han sjufalt stenad. Så håller det på tills han dör. Och inget av dom starka och vackra ord och sånger vid hans bår kom i rättan tid för hade dom gjort det hade ingen lyssnat.
Nu är Michael Jackson död och han sörjs av en hel värld av unga och gamla som inte hade nånting att sätta emot när ondskans krafter härjade. Vad ska en liten tonårskille i Rumänien tro när amerikansk och övrig vulgopress klistrar ner världen med löpsedlar om pedofilen Jackson? Vem sitter inne med sanningen? Ja, inte massmedia i alla fall, för dom är inte ute efter den.
En gång ville jag blir journalist för att jag ville bidra till att göra världen bättre. Nu inser jag att massmedias egentliga syfte är att göra den sämre. Läs Aftonbladets löpsedlar under en vecka och du förstår att människan är ett avskum.
Ville Michael Jackson göra världen bättre? Ja, jag tror det. Oavsett vad han hade för avsikter med sitt Neverland, kläder, frisyr, hudfärg, giftermål så fick han miljoner av barn och ungdomar över hela världen att tro samma.
Som artist var han ett naturenomen. Jag ser dokumentären The dangerous Tour medan blixtarna ljungar över sommarnattshimlen.
På scenen blixtrar Jackson, fötterna virvlar, stampar, upp på tå, stannar, benen hamrar som trumpinnar i den där konstiga baddräkten, armen far ut, fingret, hatten, håret - och så sjunger han samtidigt! Fred Astaire steppade upp och ner för väggar och trappor och sjöng men var för sej, trots att han ju på sitt unika sätt upphävde tyngdlagen
Michael Jacksons föder sina sånger ur sina fötter och skapar ett allkonstverk som är helt eget och oförutsägbart. Scenen vibrerar av ren elektricitet. Vem sa att han var könlös? Vem vill ta på sej att könsbestämma en blixt?
Katten sitter svartvit och lurvig på golvet. Han sitter still som katter gör. Så hoppar han en och en halvmeter upp i luften och fångar en fluga. När jag tittar på teven igen är rutan svart och Michael Jackson borta.

Barnen från Irak

Dom samlas utanför teatern, femton småttingar med föräldrar. Det blåser en frisk vårvind över Marenplan och dom står där i en liten klunga och tittar mot entrén, dom tänker gå in tillsammans - nu väntar dom på en mamma med barn som kommer springande med barnvagn. Om jag hade sett dom utan att veta att dom är flyktingar från Irak hade jag ändå förstått att det här var människor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Vilsenheten. Försiktigheten. Halva snabba handslag, blyga leenden, fummel med kameran för att fästa åtminstone några ögonblick. Barnen är knappt en meter höga, pojkarna är kammade, rena jeans, rena skjortor, håller sin mamma i handen, hon vill fotografera och ber om ett leende men pojken kan inte släppa sitt allvar. Flickorna har små blomspännen i håret, hästsvansarna vippar och dom är lite kaxigare men släpper inte mamma med blicken. Dom ska se teater hos oss - "Inga rövare finns i skogen" - av Astrid Lindgren och vi har varit hos dom och läst sagan så att dom ska kunna hänga med i handlingen. "Och det är bra om barnen får sitta på första raden så att dom kan se" säjer Annika, producenten. Alla barnen sätter sej lydigt på första raden och ser fullständigt livrädda ut. Mammorna sätter sej på raden bakom sina barn och håller dom i handen, säjer antagligen att dom kan få krypa upp i famnen om det blir läskligt. Det går väldigt bra, efter nån ängslig minut kommer det första skrattet från en liten pojke och jag tror att Astrid Lindgren ler i sin himmel.
Många av hennes berättelser handlar om rädda små barn som har förlorat något men ändå har sin fantasi att ta till när världen blir för hård. Just denna dag är vår salong fylld av små Skorpor och Käraste Systrar. Efteråt vill mammorna fotografera igen.
Barnen står på scenen och ler blygt in i kameran. Jag tittar på dom och ögonen tåras. Deras framtid är osäker, många kommer inte att få uppehållstillstånd, andra kommer att förpassas till andra delar av landet. Hoppas dom inte kommer till Vännäs. Eller Sjöbo. Eller Landskrona. Eller Irak igen. Svensk flyktingpolitik - vad är det annat än en skamfläck? Vem ger oss rätten att bestämma att just dom här barnen inte hör hemma nånstans?
Jag hör Tobias Billströms torra skånska, det är välformulerat och rationellt och fullkomligt skonngslöst. Där finns inte en gnutta empati eller humanism, bara iskalla resonemang som bygger på att vi är välfärdslandet som inte ska behöva dela med oss.
Barnen går ut i vårsolen, vi vinkar och skäms.
Astrid, vad gör vi?

Jag kan inte låta bli att tänka på den man som köpt en lägenhet nära St. Görans kyrka. Han störs av klockorna när han sitter på sin terass. Jag tror t.o.m. att han har fått nån att komma och mäta decibel, vilket resulterat i att kyrkan gått med på att inte ringa fullt så ofta. Mina tankar snurrar kring det här. Han har bjudit upp en date till sin våning, hällt upp vin på terassen, dom skålar - kyrkklockor! Dom drar sig in, det börjar bli kyligt därute, timmen är sen, han öppnar till sovrummet för att visa sin nya säng - klockorna dånar. Hon sover över, på morronen ska han överraska med frukostbricka, ställer ner den på sängkanten - bingbång/bingbång. Han blir stressad. Han hade inte tänkt så långt när han bjöd upp henne. Han hade egentligen inte tänkt nånting alls. Nu skenade framtiden mot honom.
-Jajaja, jag säjer väl ja då, säjer hon. -Till vadå? -Skämta inte, agendan är klockren. -Vilken jävla agenda? - Jag fattar grejen.
-Vilken jävla grej? - Du vågar inte fria, men har gjort en deal med Gud. Det är ok. Jag tycker det är originellt och jag har ändå inget annat för mej så jag säjer ja.
Så har han en date på halsen, dom gifter sej, till klockors klang, det blir ett stentorrt äktenskap, dom bråkar varje dag och efter en tid börjar dom önska livet av varann.
Dom sitter framför teven och tittar på åttonde deltävlingen av melodifestivalen och stänger av när Lettlands bidrag kommer.
-Jag står inte ut, tänker han. Går ut på terassen, hon kommer efter. Klockorna dånar. Därnere ett begravningsfölje. -Jag önskar att det vore...
Ja, här brukar jag sluta tänka på den stackars mannen och övergå till att fantisera om han som köpte en lägenhet strax intill lutande tornet i Pisa.

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.