Det var längesen jag skrattade åt något på tv. Jag minns förra gången det var för två år sen. Hanna Hellquist satt hos Skavlan och lyssnade på nyutnämnde förbundskaptenen Hamrén. Hans utläggning gällde en bollstrategi mot Danmark och var lika djuplodande obegriplig för en utomstående som när en skådespelare börjar prata scennärvaro. Hanna satt med rynkade ögonbryn och lyssnade och när Hamrén till slut sa att då får Lindgren bollen och ska passa genom kedjan men den är inte där och när Leffe sen bryter igenom försvaret så är Lund helt ensam och hela offensiven spricker på att mittbacken är inte i mitten utan vid sidan om och då passar Leffe bakåt!!.. säjer Hanna blixtsnabbt: Ja, det har jag också undrat, varför gjorde ni så?
Jag hörde nån skratta högt i rummet och det var jag .Jag skrattade i flera dar.
I veckan hände det igen. En man vid namn Pilkington är utsänd av två polare (bla Ricky Gervais) för att beskåda världens sju underverk.
Nu var han i öknen och skulle rida kamel tillsammans med en äkta beduin. Dom guppade iväg på något som skulle bli en 48 timmarsresa men redan efter åtta timmar började kamelerna lägga sej ner. Dom ville inte gå längre. Man fick tillkalla två pickuper och lasta upp kamelerna på flaken. När kamelerna åkte iväg mot solnedgången körde man ledmotivet ut Lawrence of Arabia.
Jag trodde att jag skulle dö, jag skrattade så att jag ramlade ur soffan
Humor i tv är annars ett mycket svårt kapitel. det hjälper inte hur många komiker man stoppar in i rutan, det blir inte roligt ändå om inte producenten har humor. Skämt är inte detsamma som komik och komik är inte detsamma som spiritualitet.
Det sista är så sällsynt så när det nån gång blänker till i tvrutan så är det ofta av misstag.
Som en överrumplande replik i ett annars intill döden planerat soffprogram.
Eller ett udda program från BBC på sämsta sändningstid.
Repris idag 16.05

¨¨¨¨¨

hasse alfredson

Det är ett nytt år.
Man kan titta ut över snövidderna och reflektera över det liv som hittills varit. Tre ljus har lyst min väg. Jag föddes på en söndag och det lär vara bra. Det hade just blivit fred, folkhemmet var under uppbyggnad och framtiden var ljus. Något årtionde senare fick vi tv och en kväll satt Hasse Alfredson i rutan tillsammans med Martin Ljung i pyjamas och skulle dela sovkupé på tåget. Efter den kvällen sa man "gube" och "lådda" och "kuppe" och sen skrattade man hysteriskt tillsammans med resten av Sveriges befolkning.
Stora delar av mitt liv har jag levt med Hasse Alfredson i fickan, han har varit min lekkamrat och kompis. Hans blommiga falukorvar och äckliga grådor och präster som tycker att livet är som en påse och som hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hans humor letar sig in i vardagens allra innersta hjärtevrår och gör livet bättre. Det går änglar över dom inpyrda fälten på Österlen och den harmynte, misshandlade förståndshandikappade får sin upprättelse på torget i Tomelilla i form av en smal kokt med senap.
Hasse Alfredson har aldrig byggt några stora monument över sin gärning - det ligger ett litet ägg på en sten i Tomelilla som minne av filmen Ägget är löst. Det är i folks hjärtan han har sin rätta plats och jag kan såhär på det nya året vara så innerligt tacksam att jag fick växa upp tillsammans med honom, Tage, Povel och dom andra genierna.
Om man ska tala om kulturrarv så är det - en humor så djupt rotad i det mänskliga och med en vrede mot den inskränkta ondskan - så uppfordrande att änglarna sluter upp vid din sida.

Är man kvinna i Iran och dessutom skrattlysten åker man på en smäll. Det är bara männen som får skratta där, berättar komikern Zinat Pirzadeh. Åt vad, undrar man. Det verkar inte finnas så mycket att glädjas åt i ett land där hälften av befolkningen går omkring i blåa svepningar där man inte ser vare sej kropp eller ansikte på dem. Hon flyr till Sverige och får skratta igen men hamnar i en relation med en känd svensk popsångare och får återigen ta en del smällar,enligt löpsedlarna. Efter en glad intervju ska hon fotograferas av DN-fotografen och får då en smäll igen! av en berusad man som slår henne på foten med en flaska.
Kombinationen kvinna och skratt är tydligen en provokation även i vårt land, där ståupkomiken står som spön i backen och humorprogrammen rinner ut över tv-sofforna. I en sån soffa blev Sigrid Combuchen nyligen utfrågad om hur hon, kvinna, akademiker,medelålder - kan skriva såna sexscener som i hennes augustprisbok Spill (sid 330 ff). Hon svarar med ett skratt att det var bara att skriva. Jag vet inte vad Vargas Llosa hade svarat på en sån fråga men han hade nog inte skrattat.
Barmet föds med ett skrik. Sen går de oroliga föräldrarna i en månad och väntar på det första riktiga livstecknet.
Skrattet. Barnet ser dom. Förlåter dom. Vill vara med dom. Älska dom även om dom gör bort sej.
Det är skrattets källa.
Ett livstecken.
Katten spinner, fågeln sjunger, hunden viftar på svansen.
Allt är en bekräftelse på att livet trots allt är underbart.
Men det tycks som om vi människor inte klarar av vår egen mänsklighet. Krig, våld, terror, förtryck - alla omänskliga uttryck tycks leva ett mycket säkrare liv.
En regim som förbjuder kvinnorna att skratta - och samtidigt har burkatvång - det är väldigt svårt att hålla sej för skra..



.

Det gäller att ha ett riktigt jobb. Annars är man inte med på tåget, då får man sitta i Flen i sju timmar och frysa medan dom med riktiga jobb försöker lura ut hur man ska få fram ett ersättningståg.
Vad är ett riktigt jobb? Varför talar ingen om att vi måste ha bra jobb. Jobb som är bra för människor, bra för landet, bra för klotet. Ett bra jobb som gör att den människan som får ta del av det blir starkare, gladare, lyckligare, friskare, modigare, godare.
För att ställa det på sin spets skulle ett hemtjänstjobb som gör att min mamma får två droppar i sina ögon och ser litet bättre den dan vara ett bra jobb, medan ett vd- jobb som gör att jag måste kränga fler kärnkraftverk till östeuropa kanske i vissas ögon är ett riktigt jobb, men är det ett bra jobb? Ska man bli glad om ens ende son åker till Afganistan? för att han i alla fall inte är arbetslös längre? Om man är yrkesfiskare, hur tänker man då? Fisken är snart slut men jag fortsätter fiska tills i alla fall fisken dör ut.
Om man frågar sig vad tillväxten egentligen ska ha för innehåll och mål för mänskligheten så skulle en hel del riktiga jobb visa sig vara totalt kontraproduktiva. För målsättningen måste väl ändå vara att vi som människor ska kunna fortsätta att leva på det här klotet. Om man ur den aspekten började prata om dom viktiga jobben istället för dom "riktiga" så skulle det betyda mycket för livet här på jorden.

Bjuv

Efter valet har jag hört flera förslag om att Skåne borde återlämnas till Danmark. Enligt kartan över röstsympatisörer bor dom flesta sd-anhängarna där och det inget som förvånar en skåning. I Tomelilla och Sjöbo ha nynazismen legat och pyrt mellan betorna sen före andra världskriget. Klippan är en välkänd hemort, liksom Vellinge. Längs golfbanorna runt Skanör, Falsterbo, Glumslöv, Båstad kan man också finna dom.. Det är inte ett folk i s.k. utanförskap och utan jobb som bor där. Det är folk som vill hålla Skåne rent. Från dansken, tysken, tattaren, zigenaren, negern, nollåttan, blatten och alla andra som har det tvivelaktiga förflutna att dom inte är skåningar. Det enda utanförskapet dessa människor har upplevt är att dom i hela sitt liv levt i ett innanförskap - ett slags reservat av likasinnade där man inte behöver ta in världen utanför. En gång släppte jag av en färgad liftare i Sjöbo och när jag såg honom gå in mot torget bad jag en stilla bön att ingen skulle göra honom illa. Idag vet jag inte om man hade vågat släppa av honom där, jag tror inte ens att han hade velat lifta dit.
Flest sd-are har Bjuv.
Jag tänker på Bjuvsen. Han var rödhårig, fräkning, vänlig och alltid lite tröttare än alla andra. Det berodde på att han fick ta bussen hemifrån redan klockan sex för att komma till H1A, som vår klass hette på realskolan. Han var flitig och duktig och fick bra betyg. När andra gick ut och tjuvrökte på frukostrasten satt han kvar och läste. Jag fick för mej att hans största dröm var att ta sej från Bjuv, in till stan och hamna på ett ställe där det inte luktade gödsel. Undrar hur det gick för Bjuvsen.
Nej, han lyckades nog ta sej ut ur den håla som är Bjuv och ut till det dagens samhälle som är Sverige.

valdagen

Innan jag somnade la jag röstkortet på bordet. Det har varit så mycket val hela hösten att jag var rädd att jag skulle tro att jag redan hade röstat. I morse blev det bekräftat i min morrontidning - valet var redan över.En tung sosse och poet analyserade Monas nedgång och fall och hade redan inlett sin sorgeprocess över socialdemokratins förvittring. Det var som när jag var journalist på en tidning i Helsingborg och kung Frederik av Danmark fick sin död förkunnad i ett stort uppslag med sorgkantade bilder en vecka för tidigt, tills en vaken typograf slet ut sidorna i sista stund.
Varför ska man gå och rösta när allting redan är klart? Dom blå staplarna har sakta växt från dag till dag och det har blivit allt svårare att förstå att det där bara är gissningar om hur vi väljare tänker rösta, inte en bild av hur det faktisk är.
Om nån opinionsmätning skulle försöka registrera hur mina tankar gått den senaste tiden hade det blivit en förvirrad dans över höstens daggiga gräsmattor, likt trollsländan som inte kan bestämma sej för vilket grässtrå som ska bli hennes sista fäste i tillvaron. Varför inte helt enkelt rösta bort dom partier man inte vill ha och låta dom som blir kvar få samsas om hur dom ska styra.
Precis som i Robinson eller brännboll eller andra utslagstävlingar.
Ingen vill ha med Maud men alla vill vara med Maria.
Eller också får man ta sitt röstkort och sakta vandra bort till vallokalen och vara glad att man i alla fall lever i en demokrati.
Man får försöka glädjas åt att man lever i ett fritt land och inte behöver bli stenad till döds på vägen dit.
Man får försöka intala sej att vägen dit är en handling i sej och att det trots allt spelar en roll vad jag tycker.
Även om det i morron skulle visa sej att man hade fel.

Mona

På kafferasten cirklar diskussionerna. Är Mona värdelös eller är hon bara utsatt för häxjakt? Varför får inte Fredrik utstå spott och spe för sin trista arrogans, och är inte Maud ett bakslag för feminismen och synd på Gudrun som eldade upp sina chanser och tillbaks till Mona, vad vill hon, vem är hon och framför allt varför?
Ett större sällskap lämnar restaurangen bredvid teatern och vi står och ser på dom. Dom stannar upp och vet inte vilken väg dom ska ta. Nån pekar in mot Slussgränd medan nån annan pekar upp mot Olof Palmes plats. Dit går vi. Nej dit.
I mitten ser vi Mona. Bakom henne två livvakter med hökblickar åt alla håll.
Vi står tysta på trappan utanför entrén, plötsligt är vi i händelsernas centrum. Kanske är det vi som ska peka ut rätta vägen åt dom, kanske är detta vårt historiska tillfälle.
Tystnaden är ödesmättad. Nu tar dom snart ett beslut. Nu gäller det att handla snabbt.
-Mona! säjer Dennis. Han river fram sin mobil. Livvakterna stelnar.
-Kan jag få ta ett kort på mej och dej?
Mona ler. "Jamen, självklart" säjer hon och dom lägger armen om varandra och Dennis säjer att han vill att hon ska bli hans nya statsminister och hon säjer att det vill hon också.
Jag fumlar med mobilen och lämnar över till Jonas som tar en mycket bild på ett ögonblick i valrörelsen.
Sen går gruppen upp i Slussgränd, ja, det var väl den vägen vi också tyckte att dom skulle gå.
Vi sa till och med "Lycka Till" om jag minns rätt.