Barnen från Irak

Dom samlas utanför teatern, femton småttingar med föräldrar. Det blåser en frisk vårvind över Marenplan och dom står där i en liten klunga och tittar mot entrén, dom tänker gå in tillsammans - nu väntar dom på en mamma med barn som kommer springande med barnvagn. Om jag hade sett dom utan att veta att dom är flyktingar från Irak hade jag ändå förstått att det här var människor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Vilsenheten. Försiktigheten. Halva snabba handslag, blyga leenden, fummel med kameran för att fästa åtminstone några ögonblick. Barnen är knappt en meter höga, pojkarna är kammade, rena jeans, rena skjortor, håller sin mamma i handen, hon vill fotografera och ber om ett leende men pojken kan inte släppa sitt allvar. Flickorna har små blomspännen i håret, hästsvansarna vippar och dom är lite kaxigare men släpper inte mamma med blicken. Dom ska se teater hos oss - "Inga rövare finns i skogen" - av Astrid Lindgren och vi har varit hos dom och läst sagan så att dom ska kunna hänga med i handlingen. "Och det är bra om barnen får sitta på första raden så att dom kan se" säjer Annika, producenten. Alla barnen sätter sej lydigt på första raden och ser fullständigt livrädda ut. Mammorna sätter sej på raden bakom sina barn och håller dom i handen, säjer antagligen att dom kan få krypa upp i famnen om det blir läskligt. Det går väldigt bra, efter nån ängslig minut kommer det första skrattet från en liten pojke och jag tror att Astrid Lindgren ler i sin himmel.
Många av hennes berättelser handlar om rädda små barn som har förlorat något men ändå har sin fantasi att ta till när världen blir för hård. Just denna dag är vår salong fylld av små Skorpor och Käraste Systrar. Efteråt vill mammorna fotografera igen.
Barnen står på scenen och ler blygt in i kameran. Jag tittar på dom och ögonen tåras. Deras framtid är osäker, många kommer inte att få uppehållstillstånd, andra kommer att förpassas till andra delar av landet. Hoppas dom inte kommer till Vännäs. Eller Sjöbo. Eller Landskrona. Eller Irak igen. Svensk flyktingpolitik - vad är det annat än en skamfläck? Vem ger oss rätten att bestämma att just dom här barnen inte hör hemma nånstans?
Jag hör Tobias Billströms torra skånska, det är välformulerat och rationellt och fullkomligt skonngslöst. Där finns inte en gnutta empati eller humanism, bara iskalla resonemang som bygger på att vi är välfärdslandet som inte ska behöva dela med oss.
Barnen går ut i vårsolen, vi vinkar och skäms.
Astrid, vad gör vi?

Jag kan inte låta bli att tänka på den man som köpt en lägenhet nära St. Görans kyrka. Han störs av klockorna när han sitter på sin terass. Jag tror t.o.m. att han har fått nån att komma och mäta decibel, vilket resulterat i att kyrkan gått med på att inte ringa fullt så ofta. Mina tankar snurrar kring det här. Han har bjudit upp en date till sin våning, hällt upp vin på terassen, dom skålar - kyrkklockor! Dom drar sig in, det börjar bli kyligt därute, timmen är sen, han öppnar till sovrummet för att visa sin nya säng - klockorna dånar. Hon sover över, på morronen ska han överraska med frukostbricka, ställer ner den på sängkanten - bingbång/bingbång. Han blir stressad. Han hade inte tänkt så långt när han bjöd upp henne. Han hade egentligen inte tänkt nånting alls. Nu skenade framtiden mot honom.
-Jajaja, jag säjer väl ja då, säjer hon. -Till vadå? -Skämta inte, agendan är klockren. -Vilken jävla agenda? - Jag fattar grejen.
-Vilken jävla grej? - Du vågar inte fria, men har gjort en deal med Gud. Det är ok. Jag tycker det är originellt och jag har ändå inget annat för mej så jag säjer ja.
Så har han en date på halsen, dom gifter sej, till klockors klang, det blir ett stentorrt äktenskap, dom bråkar varje dag och efter en tid börjar dom önska livet av varann.
Dom sitter framför teven och tittar på åttonde deltävlingen av melodifestivalen och stänger av när Lettlands bidrag kommer.
-Jag står inte ut, tänker han. Går ut på terassen, hon kommer efter. Klockorna dånar. Därnere ett begravningsfölje. -Jag önskar att det vore...
Ja, här brukar jag sluta tänka på den stackars mannen och övergå till att fantisera om han som köpte en lägenhet strax intill lutande tornet i Pisa.

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.

Sigge heter min nya katt. Jag fick överta honom av några vänliga grannar som läst alla mina desperata lappar - i skogen, i soprummet, i affären - om min bortsprungna, vi kan kalla honom livskamrat - Tassen, 13 år. Efter tre hemska månader utan mjau och spinn träffade jag Sigge. Han är mycket skogkatt, svartvit och lurvig med vita tofsar i öronen och en svans som är större än han själv, han nästan ramlar omkull när han sätter den i vädret. Han gjorde en lov i närområdet, spanade på några blåmesar, jagade ett löv och besökte grannarna. Där bor Sixten. Redan samma kväll stirrade ett argt kattansikte utanför fönstret. En slags jam och krafsdans utbröt med Sigge innanför och Sixten utanför. Plötsligt tar Sixten sats och hoppar med full kraft rakt in i fönstret. Det är ett treglasfönster som så modernt går ända ner till golvet. Det small i hela huset. Utanför satt Sixten och man såg stjärnorna dansa runt hans huvud. "Vad håller ni på med? " undrade jag. Dom tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Nästa morron rök dom ihop nästan innan jag öppnade dörren. Ett nystan av klor, svansar och arga öron, tussarna rök. Jag försökte gå emellan. Jag vädjade. Jag skrek.
Sixten prang hem och Sigge låg och morrade under en gammal rottingstol med en svans så stor att han nästan inte kunde resa sej. Jag bar in honom och skällde lite. Om man är ett halvår gammal, knappt torr bakom öronen, ska man inte ge sej på en fem år äldre Sixten som har så stort självförtroende att han varje försommar tror sej kunna fånga en kanadagås.
Sigge verkade inte intresserad av mina synpunkter. Nästa morron satt han i fönstret och jamade och krafsade. Utanför satt Sixten och tittade stelt på hans konster. Jag försökte äta frukost och tycka at det var roligt med en ny katt. Kattvibbarna for över morronkaffet, till slut skakade jag på handen. Jag gick ut. Gick fram till Sixten, jag menar, vi känner ju varann sen gammalt. "Gå hem", sa jag. Han bet mej i foten. Vårdcentralen. Stelkrampspruta.
Det var dags för grannsamverkan. Sixtens matte ringde runt till kattpsykologer, jag ringde veterinären. Alla förklarade och var pedagogiska.. Det handlade om revir och positionering. Testosteron och adrenalin. Det handlade om uttittning, veckolång förestående fight och kanske t.om avrivna öron. Det handlade också om att en ängsligt lagd kattmamma inte skulle gå emellan. Jag tittade på min vrist och mina ställföreträdande sår. Hur många såna har man inte skaffat sej under åren, inte bara som kattmamma utan som mamma överhuvudtaget. Eftersom det är mammorna som får ta smällarna är det också dom som får lösa det. Sixtens matte och jag bestämde oss för att intervenera. Det finns ett litet spray med feromon, ett slags doftämne som katter har i ansiktet och avger när dom stryker sej mot ben och stolpar. Man blir vänlig, trygg och harmonisk vid inandning, katten alltså.
Sigge åkte till djursjukhuset för kastrering - ett tyvärr måste - och en ung djurvårdare hade en lektion om hur Sigge måste fatta att han är i underläge. Sprayet Feliway skulle underlätta. Efter en vecka skulle läget vara lugnt.
Jag åker hem med en helspeedad katt och sprejar lite här och där.
Sixtens matte och jag gör en deal - Sigge är ute på förmiddagen, Sixten på eftermiddagen och vapenvila råder.
På Gazaremsan sprutar dom vit fosfor.
Här på Agnet sprejar vi med Feliway.
Om det här fungerar ser jag en tvåstatslösning.
Åtminstone för Sixten och Sigge.

Väninnan

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.