Ego-eran är slut

När Marcus Hellner bestämde sej för att hjälpa sin kompis att ta guldet blev det han själv som fick det. Han åkte med tanke på nån annan, glömde bort sej själv och fick oanad kraft i slutspurten. Det som inom idrotten så länge tillämpats - laganda istället för stjärnuppvisning - fick igår alla som såg loppet att gråta av lycka.
Hur önskar man inte att det här skulle få tränga in i den teatervärld som nu står med byxorna nere.
Sextrakasserier, mansgriseri, förtryck av simplaste slag mot nya, osäkra tjejer och killar som vill in på dom storas scen och revir.
Dom krympande anslagen, kraven på lönsamhet och jakten på publik, för jävliga arbetsvillkor utan tid för utveckling och nytänkande - allt detta skapar grogrund för missförhållandena. Publikmagneterna, divorna, får hållas. Dom andra får tiga om dom vill ha jobb.
Det tycks vara en himmelsvid skillnad mellan idrottens värld och teaterns. Flera århundranden tycks ligga emellan. Demonerna fladdrar fortfarande omkring i teaterns kulisser och viskar i öronen på den nyanställde vad som skiljer ett geni från en vanlig dödlig skådis. Egentligen handlar det bara om att skaffa sej makt som dom sedan missbrukar. Man flummar om att teaterns värld är så magisk och speciell att gränserna mellan rätt och orätt är svåra att dra.
Vad är egentligen skillnaden mellan att kasta sej ut i ett Super G-lopp och gå ut på scenen och köra en föreställning?
Månader av uppladdning, ett enda avgörande stort NU, ett risktagande utan gränser där du ger allt du lärt, vet, kan och lite till.
Prestationsångesten är lika stor liksom viljan och laddningen. Men på teatern ställer sej egot i vägen och suger upp att syre, både för skådespelaren, medspelaren och pjäsen. Bekräftelsebehovet tar över och man tror att alla är där för MIN skull.
Man tappar fokus och glömmer teaterns uppgift - att berätta något för någon.
Inom idrotten har man tränat etik, moral och laganda i flera decennier. Man försöker lyfta varann istället för att trycka ner.
Ett guld är resultatet av mångas ansträngningar mot samma mål och blir till glädje för alla. Därför är Idrottsgalan så mycket roligare att titta på än Guldbaggegalan - där avundsjukan gör tillställningen så fadd och fånig.
Jag skulle önska att Marcus Hellner, Johan Olsson och dom andra i skidlaget igår fick alla konstutövare att inse att
egoismen inte är nån vidare ledstjärna. . "När jag glömde bort mej själv och hjälpte Johan fick jag krafter".
Teatern är också ett lagarbete. Ett av dom äldsta och finaste som finns och som nu återigen måste återerövras.

Den hårdkokte författaren James Ellroy är på säljarturné för sin nya, våldsamma roman "Oroligt blod", står det att läsa i Dagens Nyheter under rubriken "Den hårde moralisten". Han bekänner i samma veva att han har en tro. Men - "jag gillar också kvinnor, sprit och droger". Det finns alltså en motsättning här. Mellan att gilla kvinnor och ha en tro. Han är kluven, säjer han, dras åt två motsatta håll, ett slags krig råder i författaren. Självklart har man alltid misstänkt detta. Trosutövning är en manlig sysselsättning. Kvinnorna ligger likt Maria Magdalena vid hans fötter för att tillsammans med spriten och drogerna locka honom i fördärvet.
Det är mycket som är en manlig sysselsättning i dessa dagar. I tv-programmet "Mästarnas mästare" antydde Ulrika Knape strax innan hon åkte ut att tävlingen var upplagd på killarnas villkor. I det avsnitt jag såg, fick dom tävlande genomgå olika slags militära övningar som om det gällde att kvala in som elitsoldater i nån framtida fredsbevarande styrka. I P1 uttryckte kompositören Karin Rehnquist sin irritation över att ideligen bli kallad "kvinnlig" tonsättare efter att i flera decennier tålmodigt ha skrivit musik för båda könen. Tv-licensbetalande förväntas svälja att under årets två långtråkigast och kallaste innesittarveckor veckor se sina favoritprogram försvinna och ersättas med idrott.
För mej som redan har sett Plusjenkas ultimata VM-åk i konståkning finns intet mer att hämta. Man borde få tillbaka en del av licensen under den här ransoneringstiden.
Det finns dagar då jag känner mig så avvikande att jag kanske inte borde få gå ut.
Jag är kvinna. Jag är från Skåne. Jag har katt. Jag tycker om trädgårdsprogram. Om jag öppnar dörren känner jag oset från häxbålet.
Men jag kan ändå inte hålla inne med att hårdkokta män som har en tro är något man ska passa sig för.
Dom tror att dom styr världen så pass att dom inte vill ta sin blivande arbetsgivare i hand - för att hon är kvinna - och ändå utgår dom från att dom får jobbet.
Ellroy klämmer i slutet av intervjun fram att hans senaste bok i grunden är ett försök att få träffa sin förra kvinna ännu en gång, trots att det är slut. Han tror inte att hon nappar. Hon kommer bara att tolka det faktum att han dedicerat hela boken till henne som något typiskt manligt, tror han.
Man ska kanske läsa boken i alla fall?

Leverera.
Jag stegrar mej inför ordet som häst som inte vill hoppa.
Vi ska leverera numera, och lite ointressant vad. Huvudsaken att vi kommer till skott med nåt.
I högtalarna spelar Marta Argerich piano, gudabenådat, varje dag sen jag hörde henne på Nobelkonserten och bröt ihop i andra satsen av Ravels pianokonsert. Alla host upphörde. Victoria tittade upp ur sitt programhäfte, jag tror att jorden stod still ett tag.
Det blev ett före och ett efter den kvart det tog för Marta Argerich att plocka ner himlen på jorden.
Nu är frågan - levererade hon? Var det det hon gjorde? Eller vad var det hon gjorde?
Jag är så less på den här tiden och dess politiker, jag såg inga där på Konserthuset den kvällen och det var kanske inget för dom, tyckte dom. Politik är ju det möjligas konst när det borde vara det omöjligas.
Jag har gått in i det ena politiska sammanhanget efter det andra för att med stor iver försöka förbättra världen - Kvinnoligan i Lund - jag var till och med och startade den men rusade ut efter en månad när en åsikt vann över alla dom andra och tog död på entusiasmen. VPK, ett år eller två, tills dom fördömde polackerna! - inte Sovjet - när pansarvagnarna rullade in för att krossa Solidaritet. Och nu har vi alliansen och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt med sina kulturcheckar och bonusar som vill sätta press på kulturen och få den att uppföra sig och leverera.
Byt ut mot ordet skapa och livet blir större
För stort för en politiker.

slöjor

Visst ska kvinnor få bära slöjor om dom vill. Kvinnor har genom århundradena burit värre saker på huvudet. Pillerburkar, melittapåsar, murklor, toppluvor, baskrar, hucklen, fågelbon, kvarnhjul och nu den så populära kepsen som ska visa att man
inte tänker tyna bort som pensionär utan lägger all sin fritid på golfbanan. Den stora frågan är VARFör kvinnor frivilligt tar på sej dessa löjets huvudbonader. Ingen tvingar ens dom slöjbärande att i vårt land täcka sitt huvud. Vi är kanske det frisörtätaste landet i världen. Våra kapuschonger är varma när det blåser kallt. Låt huvudet vara ifred. Min mamma växte upp med min mormor som alltid bar ett blårutigt huckle, hemma, på dop, på julafton, kanske även när hon sov. Mamma är därför motståndare till allt vad slöjor heter, hon bar ingen när hon gifte sig med pappa, inte heller när han dog. Hon har velat gå barhuvad genom livet och det är naturligtvis därför hon straffas för sitt högmod med minst tre beslöjade tjejer i hemtjänstpatrullen. "Varför har du slöja, har du inget hår?" får dom höra när dom kommer dit och hon godtar inga förklaringar, som oftast är att deras man vill ha det så. Men låt oss vända blicken mot oss själva. Det är lika tragiskt att vi svenska, jämställda kvinnor går i jeans som man inte kan andas i, i skor som vi inte kan gå i, i kjolar vi inte kan sitta i. Så snart ett självplågande mode är ute infinner sig genast ett nytt. Varför? Mamma bar själv en blank, heltäckande korsett i större delen av sitt liv, den hette Graciella eller nåt annat förföriskt och var lika fruktansvärd att ta på sig som underbar att ta av sig. Alla kvinnor över trettio bar sådana korsetter, hade man i ett debattprogram i tv-s ungdom krävt att dom skulle av, hade ingen lytt. Vi kvinnor gör frivilligt underliga val när det gäller vårt yttre och ingen förstår varför. Så låt slöjorna vara. En svart niqab är en helt annan sak. Den döljer ansiktet och skrämmer slag på både dagisbarn och äldreboende och gör den omöjlig som plagg annat än på halloween.

hundar...

Jag är inte rädd för hundar. Min första kontakt var som fyraåring med den släthåriga taxen Donna. Hon ägdes av en familj som vi umgicks med och besöken började alltid med att Donna anföll redan i dörren med morr, gläfs och skäll samtidigt som hennes husse och matte försökte överrösta med försäkringar om att hon bara ville hälsa. I familjen fanns också min lekkamrat Berne och han gjorde allt för att reta upp Donna ytterligare - antagligen för att skapa spänning i en ganska tam tillvaro. Det slutade med att Donna bet mej i handen. Husses analys var att jag hade försökt klappa henne när hon åt.
Min analys var att Donna var ett frustrerat odjur som anföll snälla människor istället för att bita sin egentliga plågoande - Berne.
Det var en skarp analys som står sig än i dag. Jag har mött Lassie. Jag har blivit vän med Kenzo, Nisse, Barbro. Jag har övervägt om man ändå inte skulle ha hund, bläddrat i hundboken, valt ut en hund med vackra ögon och svans, ringt en kennel som undrat om jag jagar. Nej, det gör jag ju inte. Efter beskrivning av min läggning tycker expertisen att jag ska satsa på en labrador och det vill jag inte. Jag har sett hundägare som förgäves försökt orsaka en liten tillstymmelse till reaktion hos sin labrador som varken vill gå fram eller bak eller överhuvudtaget och till slut fått bära hem den. Om man själv tycker att en weimaranen skulle passa och blir rekommenderad en labrador, så har man nog fel självbild som hundägare. Men - det är inte bara jag som har det. I stort sett samtliga hundägare som bor i mitt område lider av samma självöverskattning. När jag flyttade hit fanns det tre hundar här. Nu är antalet fyrdubblat. Hela området är förvandlat till rastgård för hundar med hussar eller mattar som tror att dom har koll. Det är rotweilrar och boxrar och terriar och schnausrar som rusar runt och jagar allt dom ser.
Bakom dom - alltför långt bakom enligt min smak - står nån husse och tror att han har koll samtidigt som hunden kastar sig ut i dammen för att jaga en anka utan att kunna simma. "Fido- kom hit!" hörs det helt meningslösa kommandot eftersom Fido redan är halvvägs mot dammens botten. Jag möter ständigt hundägare med tre lösa hundar som påstår att "dom vill bara hälsa" samtidigt som dom försöker hoppa ner mej och min nya dunkappa mot marken. Eller "den här hunden är van vid katter, han vill bara jaga dom" och sen måste plocka fram långa stegen och arbetshandskarna för att försöka få ner katten ur granen.
Eller "han är snäll!" när en svart bjässe rusar in i din trädgård och morrar vid din dörr. Eller "han vill bara leka" när hunden har käftarna om din nya skinnstövel .Eller "det är bara att köra ut honom" när deras terrier står i ditt badrum.
Vid det här laget har jag lärt mej att dom hundägare som tror att deras hundar lyder deras minst vink och därför kan gå utan koppel är dom som vet allra minst om sin hund. Dom vet dessutom ingenting om vad vi tycker som dagligen måste möta dom och deras lössläppta drifter. Vi vill varken hälsa, leka, inte ens vara snälla längre. Jag är som sagt inte rädd för hundar.
Bara för dom i andra änden av det obefintliga kopplet.

norén igen

Noréns projekt 7:3 granskas i Elisabeth Åsbrinks nya bok Smärtgränsen och det är bra att projektet diskuteras igen. Det är en av de svåraste utflykter i verkligheten som svensk teater någonsin gjort med katastrof och tragik som följd. I centrum står en regissör och dramatiker som kunde gett Shakespeare uppslag till Kung Lear. Han vill undersöka verkligheten men när den väl står där på scenen i gestalt av några tungt kriminella män med nazistsympatier då flyr han fältet. Åsbrink menar att han bara vill ta ansvar för själva konstverket, inte dess konsekvenser. Men teater är inte bara en regiidé eller en bunt papper med skriven dialog. Teater är ett konstverk som förutsätter alla sina delar och som får sin slutgiltiga fullbordan i publikens svar. Kan konsten verkligen lyftas ur sitt sammanhang? Ska den få flyga fritt, som någon tyckte i ett musikprogram i P2, eller ska Leni Riefenstahls foto och Wagners musik alltid filtreras genom det faktum att dom ställde sig i Tredje Rikets tjänst? På sjuttiotalet ville man att teatern skulle stå klasskampens tjänst, vilket gjorde den blodlös och helt ointressant som konst betraktat. Idag blir det lika absurt att dra gränsen vid scenkanten och säja hit men inte längre går mitt ansvar som konstnär. Det blir för futtigt, Konsten är ett uttryck för liv, men också en del av det i ett evigt pågående samtal med frågor som ur svaren föder nya frågor. Konstnären är inte nån gud med rätt att utropa sig som skapare - den som gör så straffas som Kung Lear för sin hybris - utan en del i skapelsen. En skapande del. Det är stort nog.