Jag är på besök i min hemstad Helsingborg. För varje gång är det än mer som ett besök. Pappas födelsehus ligger kvar vid en spårväg som inte längre finns och min mammas födelsehus som låg vid det gamla kappridningsfältet är det enda gamla huset vid ett dystert landskap av lågprisaffärer som ligger fult utplacerade på mina gamla jaktmarker. Där cyklade jag till skolan med andan i halsen, där hängde jag i knävecken i ett träd, ramlade ner och stukade armen, tog mitt första tjuvbloss på ett torrt grässtrå, vallade grannens hund som rymde, tittade på fula gubbar som spelade kort, såg mina första zigenare. Fältet var farligt, förbjudet, underbart. Igår köpte vi en ny tvättmaskin till min mamma där. Mitt eget födelsehus ligger på en gata som i mitt minne var prydlig och välskött. Idag växer ogräset högt på dom breda trottoarerna. Huset är i och för sej på väg mot en ny framtid, skinande vita fasader, jättealtan och stensättningar i trädgården. Jag vill inte säja att det var bättre förr men det var det.
Då låg huset i en trädgård med stora fruktträd där jag byggde kojor, bärbuskar, damm med näckrosor och guldfiskar, växthus med tomater, gurkor, meloner och vindruvor. På kvällarna lekte vi Påven Bannlyser och Pjätt och Tåget är tio minuter försenat - en lek som borde vara ständigt aktuell - och Kurragömma mellan krusbärsbuskarna. Man behövde aldrig vara hungrig i en sådan trädgård, aldrig ha tråkigt. Nu är trädgården på väg att bli ett av dom där stenrikena som är så poppis. Olika fyrkantiga stenar i olika grå nyanser med en och annan grästuva som spretar upp som dekoration. Det ska vara lättskött. Men det är tråkigt.
Jag är i alla fall glad att mitt gamla hus har fått en fin fasad. Fasader är viktiga i min gamla hemstad. Dom ska helst vara vita eller kanske rentav svarta med gigantiska fönster, inte i brunt ramlösategel som förr.
Om man vill undersöka om det finns nån sanning i det rödgröna mantrat att klyftorna mellan rika och fattiga växer, kan man besöka min gamla hemstad. Förr gick det att avläsa vilken samhällsklass man tillhörde i dom olika stadsdelarna. Ju rikare, ju
längre norrut. Men något riktigt fattigt område fanns inte, inte heller några riktigt dåliga kvarter. Ett och annat hus var uselt men det revs kvickt. I mitt minne var det inte så stor skillnad mellan hus som låg nära vattnet och dom som låg längre upp på
landbacken. Det fanns en stadsträdgårdsmästare som utjämnade skillnader genom att åstadkomma fantastiska parker och
oaser överallt i stan.
I dag har dom mycket, mycket rika lagt beslag på hela den två mil långa strandremsan. Där tävlar arkitekturen och designen med varann, ofta i tomma hus eftersom ägarna sommartid är nån annanstans. Dom flesta kör därför stensatt. I fiskeläget Råå
hade jag klasskompisar vars föräldrar hade med sjön att göra. Dom var vanliga människor precis som vi andra,men utan anlag för sjösjuka. Idag vallar sommargästerna sina hundar längs stranden och hälsar på varann i ansträngt avspänd ton, som om
dom inte drömt om nåt annat i sina våta drömmar än ett liv ombord på en fiskebåt i kraftig sjö. Nej, jag vill vara en sån som
gnäller om det var bättre förr. Men det var det. Två kvarter från min mammas HSB -hus har Bandidos fått en lokal! Kiosken där
mamma kunde gå och köpa en kvällstidning när hon kunde gå är nu igenbommad, nerklottrad och helt igenväxt av ogräs. I ett
vanligt kvarter, där hederliga människor bor i sina dyrt betalda små bostadsrätter!
Området som kallades Söder och var ett typiskt sosseområde där ett pittoreskt Folkets Hus låg ser idag ut som i Harlem. Överallt, mitt i stan - bortglömda, förslummade, igenvuxna stadsdelar för människor som ändå betalar skatt. Medan stränderna bebyggs och bebos av människor som kanske inte gör det. Nej - så var det inte förr.
När jag kommer hem tittar jag ut över dom nyklippta gräsmattor och häckarna. Överallt små barn men ingen leker längre kurragömma eller bygger kojor i träden Dom studsar upp och ner, upp och ner, upp och ner - på sina studsmattor. Timme ut och timme in. Sommaren lång.
Visst fan var det bättre förr!

män med maskiner

Det handlar om en alldeles speciell maskin. En otrolig uppfinning, avsedd att hjälpa människor i nöd.
Trappklättrarmaskinen. Min vän och arbetskamrat har hamnat i en knivig situation denna vinter. En isigt trappsteg blev hans fall och främre lårmuskeln gick av. Det blev operation och gips och rehabilitering och det låter ju ändå ganska överkomligt.
Men addera då att han har haft en stroke, vilket gör det andra benet svagt och en arm som inte är till någon större hjälp i den här situationen. Han bor tre trappor upp i ett hus utan hiss.
Sjukvården idag är rationell och effektiv. Allting är organiserat och uttänkt enligt principen minsta möjliga möda för sjukvården och största möjliga ansvar på patienten. Det är den sjuke, halte, lytte, döve, blinde som ska se till att glappet mellan teori och praktik, tanke och gärning, fungerar.
Min vän och arbetskamrat har under sin konvalenscens blivit sittande åtskilliga timmar utomhus i väntan på färdtjänst denna vinter. Och då handlar det inte om resor till nåt varmare land utan fram och tillbaka till lasarett. Färdtjänsten kommer men utan trappklättrarmaskin. Man måste ringa till en annan färdtjänst som har en sådan maskin.
För dagen en man med hög stresshalt som öppnar dörren till trapphuset, ser dom tre trapporna och skriker "Jävlar!!" så det ekar i hela kvarteret. Detta är inte vad han hade tänkt sej. Han har ett annat jobb om en halvtimme, det går ju fan inte. Eller hur? Vi som är med som moraliskt stöd åt vår vän och arbetskamrat, jag och Kandidaten, han kallas så för att han håller på att läsa in prov för att söka till scenskolan och vill samla ihop alla meriter som går, tittar ängsligt på varann.
Vår vän sitter i rullstol och fryser medan trappklättrarmaskinisten går omkring med mobil inne i trapphuset och försöker hitta ett sätt att bli av med nästa gig. Så kommer han ut, spänner fast vår vän i trappklättrarmaskinen, beklagar sej över att han själv är ganska skadad, och det känns om om han vill ha vårt deltagande för att vinna litet tid, ja, det känns som om han vill att vi ska säja att åk du hem och ta en öl, vi klarar det här, men det gör vi ju inte.
Så det finns ingen återvändo. Jo, ett litet skämt "tänk att mitt ansikte är det sista du får se"...Ingen mer än maskinisten skrattar.
Vi är alldeles för nervösa. Klättringen börjar. Det låter som en jättelik slåttermaskin. Steg för steg, jämmer och stön, från maskinisten.
Vi andra tre, som alla är lagda åt det dramatiska hållet, känner att det ändå är vi som måste upprätthålla ett slags lugn. Vi håller nerverna under kontroll och det funkar ända fram till första trappkröken. Maskinisten kommer då på att ena fotstödet är i vägen. Han stannar maskinen och vår vän sitter med ett nysytt ben och ett förlamat rakt ut i luften. Enda fästet i tillvaron är två små hjul på ett smalt trappsteg. Kandidaten får order om att lyfta bort ett stöd. "Dra rakt upp vetja! Nej, inte där, I kröken!. Inte den kröken! Den!"
Kandidaten är likblek och undrar hur han hamnade här. Han vill ju bara in på scenskolan,.. Med ett fotstöd i handen vandrar han efter sin läromästare steg för steg. Kanske är ändå detta också ett steg till teatern.
I andra trappan börjar maskinisten ropa att det blinkar. Blinkar det? Ja, batteriet håller på att ta slut. Han vet fan inte hur många trappsteg till det håller. Fan. Han måste nog ladda batteriet. Man det går ju inte. Fan. Måste nog ringa efter en annan maskin. Stressen vibrerar i trappan. Vår vän sitter återigen mitt i trappan med benen i vädret. Hans liv hänger nu på en tråd mellan olika beslut som försöker ta form i klättermaskinistens hjärna.
Kandidaten och jag vågar helt enkelt inte titta. Vi viskar olika förslag till varandra men vågar inte säja något högt som skulle störa den kreativa processen. Maskinisten beslutar sej för att försöka återuppta klättringen uppför resten av trappan och nu blinkar det plötsligt inte längre, vilket utlöser en ny kreativ process hos vår bergsbestigare.
Han andas till och med lite framtidstro - det skulle kanske gå att ta sej ända upp med litet tur.
Men då har vår vän fått nog. -Jag går upp sista trappan. -Men du har ju bara klarat åtta trappsteg, det är tjugotvå trappste..
-Jag går upp.
Han går upp. På två ben som praktiskt taget inte går att gå på.
Kandidaten och jag väntar däruppe med vatten.
Klättermaskinisten klättrar fort nerför trapporna och turligt nog höll batteriet hela vägen ner.

Ego-eran är slut

När Marcus Hellner bestämde sej för att hjälpa sin kompis att ta guldet blev det han själv som fick det. Han åkte med tanke på nån annan, glömde bort sej själv och fick oanad kraft i slutspurten. Det som inom idrotten så länge tillämpats - laganda istället för stjärnuppvisning - fick igår alla som såg loppet att gråta av lycka.
Hur önskar man inte att det här skulle få tränga in i den teatervärld som nu står med byxorna nere.
Sextrakasserier, mansgriseri, förtryck av simplaste slag mot nya, osäkra tjejer och killar som vill in på dom storas scen och revir.
Dom krympande anslagen, kraven på lönsamhet och jakten på publik, för jävliga arbetsvillkor utan tid för utveckling och nytänkande - allt detta skapar grogrund för missförhållandena. Publikmagneterna, divorna, får hållas. Dom andra får tiga om dom vill ha jobb.
Det tycks vara en himmelsvid skillnad mellan idrottens värld och teaterns. Flera århundranden tycks ligga emellan. Demonerna fladdrar fortfarande omkring i teaterns kulisser och viskar i öronen på den nyanställde vad som skiljer ett geni från en vanlig dödlig skådis. Egentligen handlar det bara om att skaffa sej makt som dom sedan missbrukar. Man flummar om att teaterns värld är så magisk och speciell att gränserna mellan rätt och orätt är svåra att dra.
Vad är egentligen skillnaden mellan att kasta sej ut i ett Super G-lopp och gå ut på scenen och köra en föreställning?
Månader av uppladdning, ett enda avgörande stort NU, ett risktagande utan gränser där du ger allt du lärt, vet, kan och lite till.
Prestationsångesten är lika stor liksom viljan och laddningen. Men på teatern ställer sej egot i vägen och suger upp att syre, både för skådespelaren, medspelaren och pjäsen. Bekräftelsebehovet tar över och man tror att alla är där för MIN skull.
Man tappar fokus och glömmer teaterns uppgift - att berätta något för någon.
Inom idrotten har man tränat etik, moral och laganda i flera decennier. Man försöker lyfta varann istället för att trycka ner.
Ett guld är resultatet av mångas ansträngningar mot samma mål och blir till glädje för alla. Därför är Idrottsgalan så mycket roligare att titta på än Guldbaggegalan - där avundsjukan gör tillställningen så fadd och fånig.
Jag skulle önska att Marcus Hellner, Johan Olsson och dom andra i skidlaget igår fick alla konstutövare att inse att
egoismen inte är nån vidare ledstjärna. . "När jag glömde bort mej själv och hjälpte Johan fick jag krafter".
Teatern är också ett lagarbete. Ett av dom äldsta och finaste som finns och som nu återigen måste återerövras.

Den hårdkokte författaren James Ellroy är på säljarturné för sin nya, våldsamma roman "Oroligt blod", står det att läsa i Dagens Nyheter under rubriken "Den hårde moralisten". Han bekänner i samma veva att han har en tro. Men - "jag gillar också kvinnor, sprit och droger". Det finns alltså en motsättning här. Mellan att gilla kvinnor och ha en tro. Han är kluven, säjer han, dras åt två motsatta håll, ett slags krig råder i författaren. Självklart har man alltid misstänkt detta. Trosutövning är en manlig sysselsättning. Kvinnorna ligger likt Maria Magdalena vid hans fötter för att tillsammans med spriten och drogerna locka honom i fördärvet.
Det är mycket som är en manlig sysselsättning i dessa dagar. I tv-programmet "Mästarnas mästare" antydde Ulrika Knape strax innan hon åkte ut att tävlingen var upplagd på killarnas villkor. I det avsnitt jag såg, fick dom tävlande genomgå olika slags militära övningar som om det gällde att kvala in som elitsoldater i nån framtida fredsbevarande styrka. I P1 uttryckte kompositören Karin Rehnquist sin irritation över att ideligen bli kallad "kvinnlig" tonsättare efter att i flera decennier tålmodigt ha skrivit musik för båda könen. Tv-licensbetalande förväntas svälja att under årets två långtråkigast och kallaste innesittarveckor veckor se sina favoritprogram försvinna och ersättas med idrott.
För mej som redan har sett Plusjenkas ultimata VM-åk i konståkning finns intet mer att hämta. Man borde få tillbaka en del av licensen under den här ransoneringstiden.
Det finns dagar då jag känner mig så avvikande att jag kanske inte borde få gå ut.
Jag är kvinna. Jag är från Skåne. Jag har katt. Jag tycker om trädgårdsprogram. Om jag öppnar dörren känner jag oset från häxbålet.
Men jag kan ändå inte hålla inne med att hårdkokta män som har en tro är något man ska passa sig för.
Dom tror att dom styr världen så pass att dom inte vill ta sin blivande arbetsgivare i hand - för att hon är kvinna - och ändå utgår dom från att dom får jobbet.
Ellroy klämmer i slutet av intervjun fram att hans senaste bok i grunden är ett försök att få träffa sin förra kvinna ännu en gång, trots att det är slut. Han tror inte att hon nappar. Hon kommer bara att tolka det faktum att han dedicerat hela boken till henne som något typiskt manligt, tror han.
Man ska kanske läsa boken i alla fall?

Leverera.
Jag stegrar mej inför ordet som häst som inte vill hoppa.
Vi ska leverera numera, och lite ointressant vad. Huvudsaken att vi kommer till skott med nåt.
I högtalarna spelar Marta Argerich piano, gudabenådat, varje dag sen jag hörde henne på Nobelkonserten och bröt ihop i andra satsen av Ravels pianokonsert. Alla host upphörde. Victoria tittade upp ur sitt programhäfte, jag tror att jorden stod still ett tag.
Det blev ett före och ett efter den kvart det tog för Marta Argerich att plocka ner himlen på jorden.
Nu är frågan - levererade hon? Var det det hon gjorde? Eller vad var det hon gjorde?
Jag är så less på den här tiden och dess politiker, jag såg inga där på Konserthuset den kvällen och det var kanske inget för dom, tyckte dom. Politik är ju det möjligas konst när det borde vara det omöjligas.
Jag har gått in i det ena politiska sammanhanget efter det andra för att med stor iver försöka förbättra världen - Kvinnoligan i Lund - jag var till och med och startade den men rusade ut efter en månad när en åsikt vann över alla dom andra och tog död på entusiasmen. VPK, ett år eller två, tills dom fördömde polackerna! - inte Sovjet - när pansarvagnarna rullade in för att krossa Solidaritet. Och nu har vi alliansen och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt med sina kulturcheckar och bonusar som vill sätta press på kulturen och få den att uppföra sig och leverera.
Byt ut mot ordet skapa och livet blir större
För stort för en politiker.

slöjor

Visst ska kvinnor få bära slöjor om dom vill. Kvinnor har genom århundradena burit värre saker på huvudet. Pillerburkar, melittapåsar, murklor, toppluvor, baskrar, hucklen, fågelbon, kvarnhjul och nu den så populära kepsen som ska visa att man
inte tänker tyna bort som pensionär utan lägger all sin fritid på golfbanan. Den stora frågan är VARFör kvinnor frivilligt tar på sej dessa löjets huvudbonader. Ingen tvingar ens dom slöjbärande att i vårt land täcka sitt huvud. Vi är kanske det frisörtätaste landet i världen. Våra kapuschonger är varma när det blåser kallt. Låt huvudet vara ifred. Min mamma växte upp med min mormor som alltid bar ett blårutigt huckle, hemma, på dop, på julafton, kanske även när hon sov. Mamma är därför motståndare till allt vad slöjor heter, hon bar ingen när hon gifte sig med pappa, inte heller när han dog. Hon har velat gå barhuvad genom livet och det är naturligtvis därför hon straffas för sitt högmod med minst tre beslöjade tjejer i hemtjänstpatrullen. "Varför har du slöja, har du inget hår?" får dom höra när dom kommer dit och hon godtar inga förklaringar, som oftast är att deras man vill ha det så. Men låt oss vända blicken mot oss själva. Det är lika tragiskt att vi svenska, jämställda kvinnor går i jeans som man inte kan andas i, i skor som vi inte kan gå i, i kjolar vi inte kan sitta i. Så snart ett självplågande mode är ute infinner sig genast ett nytt. Varför? Mamma bar själv en blank, heltäckande korsett i större delen av sitt liv, den hette Graciella eller nåt annat förföriskt och var lika fruktansvärd att ta på sig som underbar att ta av sig. Alla kvinnor över trettio bar sådana korsetter, hade man i ett debattprogram i tv-s ungdom krävt att dom skulle av, hade ingen lytt. Vi kvinnor gör frivilligt underliga val när det gäller vårt yttre och ingen förstår varför. Så låt slöjorna vara. En svart niqab är en helt annan sak. Den döljer ansiktet och skrämmer slag på både dagisbarn och äldreboende och gör den omöjlig som plagg annat än på halloween.