Jag har varit på Parkteaterns frigruppsfestval i Galärparken på Djurgården och är glad, stolt, rörd och stärkt.
Dom fria grupperna är fortfarande fria, både i tanke och i tro.
Det handlar om Livet och Döden som i Brunnsgatan 4:as underbart poetiska gestaltning av Allan Edwalls visor och Kristina Lugns poesi, om bultande, förbjuden kärlek som i Fria teaterns gripande Kamratstödjaren eller vår Iamjustagirl, om Sveriges usla moral när det gäller vapenexport (Orionteatern) - det handlar om att människovärdet inte kan reduceras till kronor och ören och att den viktigaste tillväxten måste ske inuti varje människa, som i Stina Oscarsons vackra och vassa slutord i manifestdebatten.
Jag förstår att kulturstrategerna i Stockholms kulturnämnd är rädda för det här. En teater som vågar tala om livets mening
är ett hot mot det meningslösa jagandet på publiksiffror som alliansens kulturpolitik just nu går ut på.
När jag lämnar festivalområdet sitter publiken fortfarande kvar, åttahundra personer i skiftande åldrar har suttit där på gräsmattan i över åtta timmar.
Ingen kulturpolitiker syntes och mediaintresset var nån annanstans.
Men vi som var där vet att den fria gruppteatern finns, lever och är omistligare än nånsin.

Konsten att säja u

Man går längs Järnagatan i Södertälje och ser hur alla butiker öppnas och slås igen med vindens hastighet, läser löpsedlarnas bild av vår kommun som ett vilda western i fritt fall. Man anar fiffel i varje nyöppnad restaurang, tycker sej se sopranos överallt. Det är mord, det är bränder, det skottlossning på ljusan dag. För mej som är kroniskt positivt inställd till integration och mångfald är detta en hård tid. Jag vill inte försvara kriminalitet, varken i Ronna eller på Vattenfall. Jag vill att våra politiker ska vilja oss väl, att företagsledare ska hålla sin girighet under kontroll, att våra invandrare ska känna sej välkomna och att dom ska värdesätta vår öppna famn. Jag vill att alla ska skärpa sej och ta sej i kragen och njuta av den korta tid vi har på vår jord utan att ha ihjäl eller lura skjortan av den som går bredvid.. Full av frustration går jag in på ett café och tar en kopp. efter ett tag märker jag att jag numera knappt ens noterar att här sitter vi, från säkert fyra olika kulturer, i olika åldrar, och tar en paus tillsammans.
Det småpratas om ditt och datt kring borden. En väninna går förboi, slår sej ner och vill att jag ska skriva om en grej hon upplevde på pendeltåget. En man från Irak satt bredvid en man från Libanon. Den ene försökte lära den andre att säja "u..".
Nej inte "y.." Inte "öu.." utan "u": Till slut lät det bra. "Nu du säjer "u" till den och till den och till den, till alla. Sen får du jobb!
Integration betyder helhet och då borde integrationsarbete betyda strävan efter helhet. Jag ser det som ett vävande av trådar mellan människor av olika sorter, vid olika tidpunkter, av olika skäl. En man lär en annan att säja u. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, men det är stort nog.

Elises salong

I skuggan av stora tragedier i Japan och Libyen försöker vi samla oss till att planera Elises salong, en tillställning som jag alltid ser fram mot med stor glädje. Ljusen brinner, blå blommor lyser på den nystrukna duken, block och pennor ligger framme.
Men tankarna far omkring som vilsna flugor. Hur ska det gå med allt? Varenda fråga verkar för stor för våra vita A4 som ligger tomma på bordet och väntar. Det blir inte bättre av att vi tittat på Skavlan kvällen innan och sett ännu en av våra internationellt kända operastjärnor mer eller mindre ursäkta det hon håller på med.. Detsamma hände med Malena Ernman för några veckor sen. Dom har offrat hela sitt vuxna liv åt operakonsten men vågar inte stå för det. Medan en förbundskapten i skavlanstolen tar fotbollen på största allvar så jamsar en storsångerska bort sitt livsverk av rädsla för att stöta bort melodifestivalspubliken.
På stadsteatern rusar narren i Trettondagsafton runt med håven bland publiken och i uppsättningen av Hair är publikmagneten en naken trumpetare. Publiksiffror är det enda om räknas i alliansens kulturpolitiska agenda men ingen skådespelare eller konstnär kan springa efter den moroten utan att förlora. Den enda drivkraften för en konstnär är att hålla sig tätt intill den flämtade låga som brunnit sen människans tillblivelse och enda sättet att hålla lågan vid liv är att tro på den.
Om inte vi tar kulturen på allvar så kommer ingen annan heller att göra det.
Det känns som om hela tillvaron just nu är en parentes där det bortre tecknet inte syns, än mindre det som ska komma efter. Hur länge ska vi vänta på en hållbar miljöteknik som inte förstör jorden? Hur länge ska en galning kunna klamra sig kvar vid makten ?
Flugorna surrar och våra A4-ark som lyser fortfarande vita och tomma på bordet.
Nej, vi kan inte rädda världen med musik. Nej, det går väl inte.
Men det är ju ändå just det vi tror innerst inne.
Det kommer att bli en bra salong.

Det var längesen jag skrattade åt något på tv. Jag minns förra gången det var för två år sen. Hanna Hellquist satt hos Skavlan och lyssnade på nyutnämnde förbundskaptenen Hamrén. Hans utläggning gällde en bollstrategi mot Danmark och var lika djuplodande obegriplig för en utomstående som när en skådespelare börjar prata scennärvaro. Hanna satt med rynkade ögonbryn och lyssnade och när Hamrén till slut sa att då får Lindgren bollen och ska passa genom kedjan men den är inte där och när Leffe sen bryter igenom försvaret så är Lund helt ensam och hela offensiven spricker på att mittbacken är inte i mitten utan vid sidan om och då passar Leffe bakåt!!.. säjer Hanna blixtsnabbt: Ja, det har jag också undrat, varför gjorde ni så?
Jag hörde nån skratta högt i rummet och det var jag .Jag skrattade i flera dar.
I veckan hände det igen. En man vid namn Pilkington är utsänd av två polare (bla Ricky Gervais) för att beskåda världens sju underverk.
Nu var han i öknen och skulle rida kamel tillsammans med en äkta beduin. Dom guppade iväg på något som skulle bli en 48 timmarsresa men redan efter åtta timmar började kamelerna lägga sej ner. Dom ville inte gå längre. Man fick tillkalla två pickuper och lasta upp kamelerna på flaken. När kamelerna åkte iväg mot solnedgången körde man ledmotivet ut Lawrence of Arabia.
Jag trodde att jag skulle dö, jag skrattade så att jag ramlade ur soffan
Humor i tv är annars ett mycket svårt kapitel. det hjälper inte hur många komiker man stoppar in i rutan, det blir inte roligt ändå om inte producenten har humor. Skämt är inte detsamma som komik och komik är inte detsamma som spiritualitet.
Det sista är så sällsynt så när det nån gång blänker till i tvrutan så är det ofta av misstag.
Som en överrumplande replik i ett annars intill döden planerat soffprogram.
Eller ett udda program från BBC på sämsta sändningstid.
Repris idag 16.05

¨¨¨¨¨

hasse alfredson

Det är ett nytt år.
Man kan titta ut över snövidderna och reflektera över det liv som hittills varit. Tre ljus har lyst min väg. Jag föddes på en söndag och det lär vara bra. Det hade just blivit fred, folkhemmet var under uppbyggnad och framtiden var ljus. Något årtionde senare fick vi tv och en kväll satt Hasse Alfredson i rutan tillsammans med Martin Ljung i pyjamas och skulle dela sovkupé på tåget. Efter den kvällen sa man "gube" och "lådda" och "kuppe" och sen skrattade man hysteriskt tillsammans med resten av Sveriges befolkning.
Stora delar av mitt liv har jag levt med Hasse Alfredson i fickan, han har varit min lekkamrat och kompis. Hans blommiga falukorvar och äckliga grådor och präster som tycker att livet är som en påse och som hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hans humor letar sig in i vardagens allra innersta hjärtevrår och gör livet bättre. Det går änglar över dom inpyrda fälten på Österlen och den harmynte, misshandlade förståndshandikappade får sin upprättelse på torget i Tomelilla i form av en smal kokt med senap.
Hasse Alfredson har aldrig byggt några stora monument över sin gärning - det ligger ett litet ägg på en sten i Tomelilla som minne av filmen Ägget är löst. Det är i folks hjärtan han har sin rätta plats och jag kan såhär på det nya året vara så innerligt tacksam att jag fick växa upp tillsammans med honom, Tage, Povel och dom andra genierna.
Om man ska tala om kulturrarv så är det - en humor så djupt rotad i det mänskliga och med en vrede mot den inskränkta ondskan - så uppfordrande att änglarna sluter upp vid din sida.

Är man kvinna i Iran och dessutom skrattlysten åker man på en smäll. Det är bara männen som får skratta där, berättar komikern Zinat Pirzadeh. Åt vad, undrar man. Det verkar inte finnas så mycket att glädjas åt i ett land där hälften av befolkningen går omkring i blåa svepningar där man inte ser vare sej kropp eller ansikte på dem. Hon flyr till Sverige och får skratta igen men hamnar i en relation med en känd svensk popsångare och får återigen ta en del smällar,enligt löpsedlarna. Efter en glad intervju ska hon fotograferas av DN-fotografen och får då en smäll igen! av en berusad man som slår henne på foten med en flaska.
Kombinationen kvinna och skratt är tydligen en provokation även i vårt land, där ståupkomiken står som spön i backen och humorprogrammen rinner ut över tv-sofforna. I en sån soffa blev Sigrid Combuchen nyligen utfrågad om hur hon, kvinna, akademiker,medelålder - kan skriva såna sexscener som i hennes augustprisbok Spill (sid 330 ff). Hon svarar med ett skratt att det var bara att skriva. Jag vet inte vad Vargas Llosa hade svarat på en sån fråga men han hade nog inte skrattat.
Barmet föds med ett skrik. Sen går de oroliga föräldrarna i en månad och väntar på det första riktiga livstecknet.
Skrattet. Barnet ser dom. Förlåter dom. Vill vara med dom. Älska dom även om dom gör bort sej.
Det är skrattets källa.
Ett livstecken.
Katten spinner, fågeln sjunger, hunden viftar på svansen.
Allt är en bekräftelse på att livet trots allt är underbart.
Men det tycks som om vi människor inte klarar av vår egen mänsklighet. Krig, våld, terror, förtryck - alla omänskliga uttryck tycks leva ett mycket säkrare liv.
En regim som förbjuder kvinnorna att skratta - och samtidigt har burkatvång - det är väldigt svårt att hålla sej för skra..



.

Det gäller att ha ett riktigt jobb. Annars är man inte med på tåget, då får man sitta i Flen i sju timmar och frysa medan dom med riktiga jobb försöker lura ut hur man ska få fram ett ersättningståg.
Vad är ett riktigt jobb? Varför talar ingen om att vi måste ha bra jobb. Jobb som är bra för människor, bra för landet, bra för klotet. Ett bra jobb som gör att den människan som får ta del av det blir starkare, gladare, lyckligare, friskare, modigare, godare.
För att ställa det på sin spets skulle ett hemtjänstjobb som gör att min mamma får två droppar i sina ögon och ser litet bättre den dan vara ett bra jobb, medan ett vd- jobb som gör att jag måste kränga fler kärnkraftverk till östeuropa kanske i vissas ögon är ett riktigt jobb, men är det ett bra jobb? Ska man bli glad om ens ende son åker till Afganistan? för att han i alla fall inte är arbetslös längre? Om man är yrkesfiskare, hur tänker man då? Fisken är snart slut men jag fortsätter fiska tills i alla fall fisken dör ut.
Om man frågar sig vad tillväxten egentligen ska ha för innehåll och mål för mänskligheten så skulle en hel del riktiga jobb visa sig vara totalt kontraproduktiva. För målsättningen måste väl ändå vara att vi som människor ska kunna fortsätta att leva på det här klotet. Om man ur den aspekten började prata om dom viktiga jobben istället för dom "riktiga" så skulle det betyda mycket för livet här på jorden.