Män med maskiner 2

Det är mars.

Det är katternas tid.

Våren ropar därute och alla fåglar har kommit ren.

Det kvittrar i trädens kala grenar, det surrar bland knoppar, dom gamla löven rasslar i vinden och jorden värmer under tassarna.

Man hör mössen lämnar sina bon i väggarnas isolering och ge sej ut i det fria.

En fjäril smattrar mot fönstret innan den hittar ut i solen igen.

Våren är dom små och stora ljudens tid.

För ett öra som hör sju gånger längre än ett människoröra är detta en spännande tid.

Man hör dom första gässen vina över himlen, man hör bofinken, blåmesen, talgoxen och den första fästingen lämna sitt strå.

Man hör –

Ett osannolikt dån. Fyra jättelika gula vägmaskiner kommer dundrande nerför backen tätt följt av en trupp på fyra män med munskydd och hörselkåpor, aggregat på ryggen och blåsrör i händerna.

Det är invaderingen i Normandie fast i samhällsnyttans tjänst.

Dom kör av och an över den lilla backen, dom rasslar och suger och blåser och spolar och rasslar och blåser igen – vartenda gruskorn ska bort, vartenda löv ska krossas.

Röken ligger tät. Dånet är obeskrivligt.

I skogen har fåglarna flytt in bland grenarna, bina har kastat sej in i  närmsta blomma, i jorden darrar daggmaskarna i sina skyddsrum. Katten har lagt sej som en plattfisk i snåren och låtsas att den inte finns.

Anfallet varar i en knapp timme. Sen drar trupperna bort och det blir tyst.

Efter en stund sätter jag på ljudbandet och börjar öva igen till vårkonserten.

”Våren kom en valborgsnatt och smög igenom snåren..”

En modig mes börjar kvittra.

En humla börjar surra.

Ett kvarglömt löv rasslar till.

Katten kommer ljudlöst tillbaka, sätter sej i solen och slickar sin päls.

Det är mars.

Det är katternas tid.

Nu börjar vi om igen.

Teaterhat

En kulturskribent inledde sin anställning på DN med att påstå att hon hatar teater. Nån dag därpå intervjuades skådespelaren Tomas von Brömssen  som sa att han aldrig har tyckt om teater. Plussa detta med Benkes irritation över experimentteater på Värmdö och vi har en liten trend på gång – en teaterhatstrend.
Är den ny? Knappast. Teater har haft pestflagga i århundraden.
Shakespeares Globe brändes ner och byggdes upp och brändes ner igen. Regissörer och skådespelare har drivits i landsflykt alternativt slängts i fängelse alternativt bränts på bål alternativt skjutits i bakhåll.
I min egen familj lovade min pappa att aldrig mer sätta sin fot på en teater i hela sitt liv efter att sett en uppsättning av Ingmar Bergman på Helsingborgs stadsteater. Anledningen är höljd i dunkel och ännu märkligare är det att min mor efter att ha sett samma pjäs anmälde sej som teaterombud och därefter såg vartenda genrep i över trettio år.
Jag valde min mors väg, den verkade mer spännande.
När min klass smet ut i pausen och åkte färja till Helsingör satt jag kvar på tredje raden och såg en fyra timmar lång föreställning - Brand av Ibsen - utan att fatta ett ord. Som barn var mitt behov av parallella verkligheter gränslöst. Jag hade inga syskon. Det fanns ingen TV och i radion var Tolvslaget och Dagens Dikt höjdpunkten. Böcker, konserter, teater och filmer bjöd på flykt från en grå måndag in i äventyren. På teatern kunde berg sjunka och djup stå upp. En liten ful groda till skådis kunde bli en vacker Julia, Max von Sydow kunde spela både svärson och far till sej själv i samma pjäs, Nils Poppe kunde få tiden att stanna i ett skratt, solen gick upp och ner över människor som levde, älskade och dog på andra sidan ridån. När det var slut kom dom ut genom glipan den röda sammeten och tackade för applåderna som om inget hänt. Sen tog även dom färjan till Helsingör, vilket är den vanligaste verklighetsflykten i Helsingborg.
Jag älskade teaterns värld eftersom den var ett rum med färger, klanger, låtsasdörrar och himlar som öppnade fantasin.. Vad som hände i den världen var jag med om att skapa.
Därför blir jag misstänksam mot teaterhatarna.
Dom refererar till en teater där ”skådespelarna  står och orerar”  eller experimenterar för sin egen skull. Dom har sett en uppvisningsteater som inte bjuder in till medskapande och som inte anstränger sig för att göra sej angelägen för publiken. Det är inte den teater jag älskar och lever för. Den teatern är till för publiken – inte tvärtom.
Jag såg en uppsättning av Kung Lear på Dramaten i regi av Bergman och jag förstod min pappa till fullo. Halva ensemblen stod och föreställde pelare och i mitten gick Jarl Kulle omkring och skrek för döva öron.
I julas såg jag nåt helt annat, just Tomas von Brömssen i Påklädaren på Göteborgs Stadsteater. Han var som trollsländan som skapar sin egen luft, han gick runt på stora scenen och byggde upp en tillvaro av vemod, humor och värme och en fullsatt salong följde hans minsta rörelse. Han var påklädaren som levde för teater och fick alla att dela den kärleken.
Jag är ledsen att många inte ger sej den möjligheten till upplevelse.
Ibland går jag med min gode vän Mankan Nilsson på gågatan i Södertälje. Det kan ta en halvtimme från Kringlan till Luna.
Alla som stannar och ropar ”nu börjar det likna nåt!” eller ”tre poäng i morron!” eller ”dom måste gå rakare på mål!” eller ” svår hemmamatch på söndag – men vi grejar det!!” plus längre resonemang om vissa spelare som borde bytas ut eller nyförvärv som borde göras. Det är ett engagemang och en iver och en glöd.
Jag kommer inte in i hockeyn. Den världen är inte min och jag hatar den inte för det.
Men bland skulle jag önska att dom kom till teatern och såg att Mankan också är en skådespelare och jag tror att dom skulle tycka om det.

Tröst till Juholt

Man har ändå mycket att vara glad för en måndag i mitten av januari.
Det blir t.ex. inte värre.
Dagarna blir inte mörkare, man blir inte fattigare, om två dar kommer lönen. Man kan öppna DN igen utan att tro att det är krig i landet.  Man kan gå till sitt arbete och vara glad att man inte är journalist och slipper stå och frysa på Sveavägen utan att egentligen veta varför.
Tankarna går förstås ändå till dej som nu sitter vid ett köksbord i Oskarshamn och undrar va fan det var som hände.

Det är nu allting börjar. Den riktiga utmaningen ligger framför dej.

Du kan bli den första partiledare genom tiderna som avstod från att bli statsminister och valde att gå dit ditt hjärta hela tiden innerst inne ville. Du kan bli kulturminister i stället.

Du kan bli en kulturminister som tycker att kulturen i ett land är lika viktig som vilka energikällor som helst och som gör den tillgänglig för alla, oavsett  inkomst eller härkomst.
En politiker som läser böcker, lyssnar på musik, går på teater och kanske har en och annan oskriven dikt eller omålad tavla i garderoben.  Nån som reser runt i landet och säjer förlåt när han  förstår hur människor hungrar efter riktiga upplevelser som kan ge dom kraft att gå till jobbet en måndag i mitten av januari.
Släng tidningarna. Stäng av radio och teven, Stryk smulorna ur mustaschen, ta fram tavlan och måla den.
Skriv din dikt om våren som kommer.
Nu kan det bara bli bättre.

Tavlor på en utställning.

Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseet kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.

Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande, bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.

Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.

Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.

Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen.. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.

Tredje man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna tittar rakt på oss. I hans blick finns en vrede som förebådar det uppror som ska komma.

Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar, frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.

Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar, dom talar med varann – dom talar om sitt land.

Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott - en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.

Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.

Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.

Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.

Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.

Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa en storartad kultur som sakna motstycke– men omfamnade den med en björnkram.

När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning - och en grupp lågmält pratande ryska turister.

Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…

Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?

Benke och kulturvänstern.

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN,  gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till.  Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen,  där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades  för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade  honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var  demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar,  former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet.  Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större  dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.

Wiehe

Jag har blivit ombedd av närmsta vänskapskretsen att förklara min kärlek till Mikael Wiehe.
Det är mycket lätt. Redan l970, i en liten lya i Lund där golvet lutade och vi som satt på golvet fick hålla hårt i rödvinspavorna för att dom inte skulle välta, hörde jag en röst - ljus och intensiv - som genast alla lyssnade till. Han satt inklämd mot en spånplattebokhylla med en plaststrängad gitarr och sjöng en beatleslåt. Det är nåt underligt med röster. En del kan sjunga hur skolat och länge som helst utan att man hör nånting. Andra behöver bara öppna näbben så är man fast. Under studenttiden i Lund hörde jag många trubadurer, kanske alltför många. Det var unga män i skägg med fredåkerströmkomplex som aldrig ville sluta spela, kanske med drömmen att till slut lyckas överträffa originalet. Den här killen sjöng beatles men det hade inte spelat nån roll vad han sjöng. Han sjöng. Alla lyssnade.
Efter nåt år kom den första plattan ut och det blev samling på parketten i vårt kollektiv. Vi lyssnade till Hemmet, Burrhuve´t, Garanterat (individuell, springer hon omkring och tänker på sej själv..), Filosofen från Cuenca, Vävare Lasse, Måndåren och slutligen Fred - 12,43 minuter lång. Det här var ingen proggplatta för proggen fanns ännu inte. Det var Beatles fast på svenska med texter om kompisar utan kompass i det svenska välståndet. Sista låten - Fred - satte myror i huvudet i vårt kollektiv.
"Är det verkligen fred vi vill ha. till varje tänkbart pris?" sköt in en kil mellan mellan de pacifistiskt lagda och de mera våldsbenägna kamraterna. För hemfridens skull drog vi inte diskussionen för långt men frågan hängde kvar.
Förstamajfesten i Folkets Park i Lund var jag ansvarig för. Studentaftonutskottet hade bestämt att årets första maj skulle bli en folkfest.
Artister var övertalade att ställa upp gratis. Trots att många knorrade var det till slut ändå alltför många artister backstage. Men stämningen var hög tack vare den milda rök som spred sej över parken och som ordningspolisen ännu inte hade lärt sej att identifiera. Först kom några artister som jag nu inte kommer ihåg, sen Thomas Wiehe, skitbra, var blev det av honom?
Därefter Hoola Bandola och backstage satt Peps Perssons och väntade med stigande goda humör. "Vi är tre kvart försenade i programmet, är det ok?" Visst. Peps nickade vänligt. En timme senare - "vi är en och en halv timme back - ok?" Visst. Peps nickade ännu vänligare.
Därute satt nu publiken över hela dansgolvet. Majsolen skickade in en ljummen strimma över röken. Barnen låg i sina pappors knä. Folk höll om varandra. Det var love och lyssning. Sista numret var Fred. Det är möjligt att den blev dubbelt så lång som på skivan, tiden flöt ut i majsolen, folk gungade, grät lite, ställde sej upp, vaggade med tändare, nån fick riktig feeling och började klä av sej. Jag såg honom dansa omkring - naken och glad - och tänkte att här tar nog festen slut. Ordningspolisen hade vaknat och fått korn på honom, grep honom i båda armarna och tänkte dra honom därifrån. Då ropade Mikael Wiehe från scenen: Om ni inte släpper honom kommer jag också att ta av mej kläderna! Och inte bara jag utan hela bandet - hela publiken!! Publiken var på, en del började knäppa upp.
Peps Persson var nästa artist, jag såg framför mej en folkfest som skulle gå till historien
Men polisen släppte sitt grepp och retirerade, killen klädde på sej och festen fortsatte.
I lördags, 40 år senare, gjorde Laleh sin version av Fred i programmet "Så mycket bättre"
Minnet kom tillbaka, och jag måste sätta på Hoola Bandolas skivan och lyssna igen. Jag hör en ung, ljus röst som redan då ställer en fråga som idag borde göra vissa utrikesministrar sömnlösa.
Afganistan, Irak, Egypten, Syrien, LIbyen...
Hur ska det gå?
Vem i hela världen kan man lita på?
Jo, en sångare som genom decennierna sjungit allt klarare och allt vackrare om väsentligheterna. Mikael Wiehe.



.

Inside job

Det var svårt att sova i natt, efter att ha sett Dox - Inside job om vad och vem som skapade finanskrisen i USA.
Fram tonade bilden av en grupp män i övre medelåldern som spelat med hela världen som insats. Dom mäter sig med varann, får kickar av att ta risker och går ständigt fria med sjudubblad förmögenhet som dom satsar på nytt. A-personlighet kallas dom och deras risktagande stimulerar samma njutningscentra i hjärnan som ett intag av heroin,
vilket kan förklara att dom skiter totalt i konskvenserna, för sina närmaste, för sina anställda, för samhället i övrigt.
I levnadssättet ingår köp av prostituerade, vanligt knark och ett omåttligt liv i sus och dus, vilket kanske kan vara enda sättet att så småningom sätta dit dom. Dom kallas finansvärldens ingenjörer men som en röst sa "en riktig ingenjör bygger broar". Vad dom här killarna bygger är oklart men det inget man kan gå eller stå på.
I sena Rapport kommer sen upgifter om att tre direktörer från Carema tjänat 120 miljoner på att driva vård.
Den ene dirren menar att det var förenat med stor risk och att det därför var ett lyckligt utfall för hans del.
Vad är det som dessa A-typer riskerar?
Dom flesta som var med och byggde upp finansbubblan under Reagan, Clinton och Bush återfinns nu som Obamas närmaste ekonomiska rådgivare. Dom har köpt hela Harvard och dom blivande nationalekonomiska gurus som ska utexamineras därifrån
Dom har inte åtalats, dom har inte fått betala, tvärtom - dom har blivit rikare och gett sej själv ännu bättre förutsättningar.
Det är svårt att somna.
Snart kommer skatteverkets besked om slutlig restskatt.
Det kommer alltid i perfekt timing till julhandeln.
Jag tycker inte att det sexigt att betala skatt men jag gör det ändå.
Det känns som om det är det enda sättet att bevara sin mänsklighet i denna ynkliga tid.