Thielska!
Min alldeles privata konstgallerirunda  började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus - krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjälls tak - genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.
Till slut är jag ändå där - Thielska Galleriet - skandalomsusat och mediebevakat - nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket -  en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit.  Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står "Privat".
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen.  Min handväska är 3x2 decimeter.
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak  försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning.  Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop - kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch - på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se  kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön  dan efter att man har sett honom  på TV.
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för  TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt.

När Skavlan igår försökte få Petra Mede att uttala sej om näthat - hon har ju fått utlöst en storm av taskigheter sen hon blev utvald att leda melodifestivalen - svarade hon att hon lärde sej två saker tidigt i karriären.
Att aldrig läsa i kommentatorsfälten.
Att aldrig läsa en recension.
- Annars klarar man inte det här jobbet, sa hon.
Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt sa samma sak - läs aldrig en recension, det förgiftar din hjärna.
Det intressanta är att nätmobbingen i går i Skavlan jämställdes med den mobbing som i århundraden pågått på kultursidorna. Visserligen under signatur och namn men ändå.
Peterson-Berger, Brandes, Böök, Lagercranz, Franzén och den där killen som Ingmar Bergman slog på käften, som jag har glömt namnet på. (Bengt Jansson!) Dom hade ordet i sin makt och dom doppade pennan i galla och skadade sina offer så att vissa aldrig hämtade sig. Harry Martinsson t.ex. Han hade behövt höra Petra Medes och Siri Hustvedts kloka råd och hade kanske då levt och skrivit i  några decennier till.
Victoria Benediktsson hade kanske kunnat kontra och skriva en dåtida Bitterfitta om Brandes och t.o.m. kunnat tjäna lite flis.
Naturligtvis finns det stora recensenter som använder sitt spaltutrymme till att lyfta blicken, förklara djupen och föra ut kulturen till sina läsare.  Jag har haft turen att bli omskriven av dom och deras kritik läser man gärna om och om igen för att förstå vad det är man håller på med. Men vi har också sett en och annan kritiker som varit så berusad att han fått lämna salongen och åka hem.
Och sen klämt ur sej en recension ändå för ordningens skull.
Att man kan jämföra vissa kritiker vid en nätmobbare är att dom inte kan hålla sadismen i styr utan gärna tar chansen att slå undan benen på en skådis, gärna en  ung tjej som ännu inte gjort sej ett namn.
Ord är vapen. Det visste redan Strindberg.Man fasar vid tanken att han inte bilvit författare utan recensent istället. Stackars, stackars Siri.
På min första redaktion, NST, fanns en film- och teaterkritiker som tog sin uppgift på största allvar.
En påse Pripps Blå kyldes under vattenkranen medan han skrev sin recension i källaren. I våningen ovanför gick alla på tå. Han var så påläst och noggrann att det reserverades en helsida för den text som i morrontimman skulle komma ut ur källarnattens mäskdoftande dunkel.
Sen lästes han av bl.a.  min mammas syjunta.
Deras omdöme var alltid detsamma. Det som sågades måste ses.
Det som höjdes till skyarna skulle man passa sej för.
Kanske är det samma fenomen som gör att näthatet idag fått nätkärleken att blomma.
 

Att kunna sjunga

Att kunna sjunga måste vara den största gåvan en människa kan få. Tätt följd av att kunna lyssna på en människa som kan sjunga.
För den sakens skull åker man över kontinenter, köar i dygn, trängs bland hundratusentals andra, svimmar och nästan dör mot kravallstaketet.
Eller offrar en stor del av sin månadslön för en skymd plats på tredje raden för att åtminstone få höra det   överjordiskt vackra vibratot från sin favoritsångerska.
Sången är den starkaste kommunikationen mellan människor.
När tre arga brudar vill göra upp med patriarkatet går dom in i en kyrka och sjunger Rachmaninovs Ave Maria. Två av dom kastas i fängelse och sitter där än, isolerade från varann och världen utanför, under förhållanden som inte Putin vill tänka på när han sitter vid frukostbordet med sina tonårsdöttrar.
-Pappa, va sjöng dom?
-Va?
-Va sjöng dom för nåt?
-Eh, vilka?
-Dom där tjejerna duvet..
-Nä, jag vet inte. Ät upp nu.
-Pappa. Vad betyder Pussy R..
- Tyst nu och ät upp!
Sången kan få den starkaste man på fall, nåt som jag skulle önska att alla körer världen runt hade i åtanke när dom sjunger Bogoroditse Devo den närmsta tiden, i varje fall så länge tjejerna i Pussy Riot sitter i fängelse, men varför inte för alltid i fortsättningen?
Sången kan få världsordningar att rubbas, apartheidsystem att avskaffas, Mandela fri.
När Marian Anderson inte fick sjunga i Concert Hall i Washington på grund av sin hudfärg avsade sej Eleonore Roosevelt ordförandeskapet i styrelsen och sa att Marian fick sjunga var hon ville i Washington. Hon sjöng Ave Maria vid Lincolnstatyn inför 200.000 människor.
Konserten blev historisk, ingen minns vilken opera hon inte fick sjunga i.
Kvinnor och sång är en livsfarlig kombination och förklarar också med vilken kraft dom folkkära sångerskorna detroniseras.
Birgit Nilsson -  den största, bästa - blev efter att ha lagt en hel värld för sina fötter sågad när hon kom till stockholmsoperan. Nån kritiker tyckte att hon sjöng falskt .Andra hängde på och skrev att hon var slut och dom hade förstås fel eftersom Birgit Nilsson aldrig tar slut. När hon dog låg det två tulpanbuketter utanför Operan och den ena var min.
Alice Babs - den klaraste, modigaste, svängigaste - som bröt ny mark med att sjunga jazz, som sjöng varenda schlager som fanns, som joddlade och klättrade fritt i oktaverna, som nådde internationella höjder med Swedanes, som fick ett specialskrivet oratorium av Duke Ellington och fortsatte att utbilda sej till klassisk sopran - blev lustmördad av en kritiker i DN och flydde till Spanien.
Monica Zetterlund - som alla minns med så stort vemod - buades ut på en scen i Södertälje.
Agneta Fältskog - utan vilken ABBA inte hade blivit vad det blev - jagades ur landet.
Carola - stannar tappert kvar på sin post men får utstå både spott och spe.
Är det inte dags att vi tar tillvara på våra största naturrikedomar?
Älskar dom, ärar dom och erkänner att det är dom som ger oss tillväxt och kraft.
Våra sångerskor som lyser upp vintermörkret inom oss.
En av dom är Rigmor. Hon sjunger på Oktoberteatern ikväll.
En man ringde och undrade om det gick bra att hämta ut biljetten en halvtimma innan.
Han tänkte flyga från Skellefteå.

Försvarstal för Paul McCartney
Efter att ha sett en tre timmar lång film om George Harrison känner jag mej kallad att rycka ut till Paul McChartneys försvar. Annars går han  till historien som den som knäckte Beatles. Jag vill påstå att det var tvärtom. Hade inte han ringt dom andra varje morron och sagt att nu måste dom gå upp,  ta på sej kallingarna, borsta tänderna och komma till studion, hade inte han skrivit tre låtar om dan, stått ut med att George Harrison tjurade i ett hörn när  han inte fick ha ett gitarrriff mellan varje fras i Hey Jude - då hade en av världens bästa låtar inte längre varit det.
Det var inte Paul som drog in sin  tjej in i studion och lät henne lägga sej i - det var John Lennon.
Det var inte Paul som efter att i god gruppanda testat LSD med dom andra gick vidare in i dimman och blev kvar där.
Paul gick ut igen,
John Lennon la sej i en säng med Yoko och blev en installation. George åkte till Indien och flippade ut.
Det var Paul som höll ihop och drev på, var vuxen och hade omdöme.
Han skrev dom bästa låtarna. Jo. Det gjorde han.
Hey Jude som sagt. Yesterday. Let i be. Golden slumbers. Carry that Weight. Because. Blackbird. Vem kom på idén med Sergeant Pepper och la in trumpeten i Penny Lane?
I filmen säjer Yoko Ono att Paul McCartney la beslag på singlarnas förstasidor medan Lennon fick nöja sej med baksidorna. Jag vet bara en av dom - Harrison - som står som ensam kompositör. Annars är det Lennon/McCartney. Troget och tillsammans.
Det är bara Paul som nu i eftermälet beskriver gruppen som en fyrkant med fyra pelare där alla var lika viktiga. Han såg den exceptionella kreativiteten som dom utvann ur varann och som bara kan uppnås om man förmår gå utanför sej själv och skapa ihop. Den kraften är lika gudomlig som den Harrison försökte hitta nån helt annanstans och lika unikt human som Lennon ville vara, fast med nån helt annan.
Om Beatles hade hyrt in en terapeut som Metallica gjorde?
Hade dom då kunna se vad dom hade skapat och vara ödmjuka inför det?
Jag vet inte. Paul McCartney blev förbannad, besviken, tröttnade och drog.
Men det var inte han som spräckte Beatles.

Vi är i slutrepetitionerna av Lille Prinsen, Antoine de Saint-Exuperys barnbok om den lille utomjordingen som kommer till vår planet på besök.
Hans öppna blick för saker och ting som pågår, hans frågor till människor som håller på med sina göranden, blir också mina frågor dom här dagarna innan en premiär.
Igår såg jag Uppdrag Granskning på ettan och ett porträtt av en av landets mäktigaste män - Per Schlingmann, spinndoktor åt Reinfeldt, som gav sin syn på tillvaron.
Sverige är ett företag. Välfärdssamhället är vårt varumärke. Regeringen är en pr-byrå.
Spinndoktorn spinner slogans med spindelns snabbhet. Funkar inte "ta ansvar för Sverige" så spinner han en ny "nu investerar vi i framtiden"  och funkar inte det så har sossarna säkert nåt annat gammalt honnörsord som kan användas.
Det är nu jag hör den lille prinsens ängsliga fråga.
Om Sverige är ett företag och ska drivas som ett sånt - vad är det som ska säljas? Vilka är varorna?
Är det  rentav vi? Jag?
Jag känner hur det fladdrar en liten prislapp i nacken när jag smyger ut i min pyjamas för att hämta tidningen. Det underliga är att om jag nästa morron skärper mej, går ut nyduschad och klädd i dom nya jeansen så har den röda realappen med halva priset bytts ut mot en vit.
Där står nu, hoppas jag, mitt rätta värde.
Det är svårt att veta sitt rätta värde eftersom det är yttre faktorer som bestämmer priset.
Skånsk dialekt. Kan vara bra i Skåne. Inte så bra i trakterna runt Stureplan.
Kvinna. Kan var bra upp till trettio. Sen snabbt prisfall.
Brunett. Kan värderas högt av den lilla exklusiva skara som inte föredrar blondiner.
Älskar Dvorak, Bach, Miles Davis och nu blir det Antikrundan.
Sysslar med teater. Obs! sysslar.
Ok. In i domuskassen, ner i Myrornas insamlingslucka.
Jag tror finns många trevliga bekantskaper att göra där, folk som plockat av sej prislapparna för länge sen och nu sjunger All you need is love i väntan på bättre tider.
Lille Prinsen åkte tillbaka till planet B612 och till sin blomma.
Hon var den värdefullaste av alla, eftersom det var henne han hade vattnat och skött om.
Så kan man också se det.









  

Dudamel

Han valdes till en av världens hundra mest betydelsefulla personer förra året. Och han sysslar inte med musik - han är född i musik, lever i musik, brinner och glöder i den.

-Music is life. And when you play – you give of your life, säjer han när raden av honoratiores från Göteborgs kommun, Västra Götalandsregionen och Volvokoncernen avtackat och dekorerat honom med medaljer, hederstitlar och plaketter och på ganska knagglig engelska förklarat honom sin tacksamhet över att han dirigerat Göteborgs Symfoniker och startat upp El Sistema i Hammarkullen.

”We never forgive you”, som kommunalrådet så freudianskt råkade utbrista.

Jag hörde honom första gången för sex år sen. Vi hade haft sommarkonsert på Oaxen och åkte färjan tillbaka. Min vän i GSO ringde och sa att jag skulle slå på bilradion, dom satt i Albert Hall och en ung kille från Venezuela hade med en dags varsel hoppat in för dirigenten Neeme Järvi som blivit sjuk. Det var Beethovens femma som man ju vet hur den börjar. Ta-ta-ta-taa!

Min lilla syrenblå Lupo lyfte tio meter upp i luften och höll på att blåsa ner i vattnet. Mankan, som har femton inspelningar av femman i bokhyllan sa ”Oj!” och sen ”Oj! ” igen.

Det var inte Beethoven, det var en vulkan som fick ett plötsligt utbrott

i Albert Hall och gav efterskalv på en färja mellan Mörkö och Oaxen.

Därefter jag blev en Dudamel-stalker. Jag har hört nästan alla hans konserter i Sverige, jag har trängt mej bakom scen  för att få skaka hand, jag rusat fram, kramat honom och ropat ”I love you!”  och suttit bredvid honom på Hötorgsgrillen utan att få ner en bit.

”Don´t you want something to eat?” frågade han snällt.

”No, I have eaten yesterday”, svarade jag som en sann och nervös stalker bör svara någon som just dirigerat Alpensymfonin av Richard Strauss och skapat en musikupplevelse som man kanske aldrig mer i sitt liv att få uppleva..

Första konserten i Konserthuset vid Götaplatsen var att komma nära själva kratern. Energin och vitaliteten från en tjugoåttaårig liten svartlockig kille som med möda försökt kamma ner frisyren bakom öronen, blixtarna for ut genom hans händer, vi satt mitt i utbrottet – här var alltså nyförvärvet – en naturkatastrof!

Göteborgspubliken häpnade och köpte honom direkt. I Berwaldhallen något mera reserverat, i Stockholms konserthus ett direkt motstånd på de dyrare platserna. Man talade halvhögt om att ”ska man nu plocka hit latinos och gringos för att förnya sej”, vilket kanske enligt vissa 75 plus inte behövs eftersom  musiken ska dö ut med dom.

Men Mahler, Mozart, Beethoven, Bernstein, Bruckner, Stenhammar, Grieg, Ginastera, Strauss (Richard), Stravinskij och Tjajkovskij behöver ständigt återfödas.

Det intressanta med Gustavo Dudamel är att han inte ser sej som ett ensamt geni utan som en del av en familj om ständigt växer och hålls samman av kärlek till musik.  Tillsammans med miljontals skolbarn i Venezuela har han fått sin musikaliska utbildning i El Sistema, vars grundare José Antonio Abreu gick till regeringen och utverkade en för svenska mått gigantisk grundplåt för att via klassisk musik rädda små skolbarn från att hamna bland soporna på gatan.

För honom var inte kultur nånting som är kul för dom som har tur, utan en social och demokratisk möjlighet för fattiga barn att bli bekräftade och sedda i ett samhälle istället för att hamna utanför.

Musik erbjuder den möjligheten. Via ett instrument som du valt själv är du tillsammans med andra del i ett sammanhang som är större än du själv. Du spelar Ta-ta-ta-ta – och Beehoven lyfter dej på sina vingar. En befriande upptäckt som skapar just det rus som Beethoven en gång drömde om där han satt, ensam, halvdöv, blyförgiftad och förbannad på sitt rum och skrev.

Gustavo Dudamel är inte ensam, han är i toppen på en levande vulkan. 

”Det är inte mej ni ska tacka, det är musiken”, säjer han. Blommorna som han fått delar han ut till musikerna. Sen ställer han sej som en i laget och tar emot publikens applåder.

El Sistema har klarat sej igenom åtta regeringar. Nu deltar över en miljoner barn i 140 ungdomsorkestrar, 57 barnorkestrar och 30 symfoniorkestrar. 250.000 barn engageras årligen. Alla kommer inte att bli proffsmusiker men dom kommer att få ett bättre liv. En rad musiker, kompositörer och dirigenter från Venezuela kommer dom närmaste åren att exporteras ut i världen för att återupprätta musiken och ge den ny kraft .

Medan vi västvärlden förminskar kulturens betydelse finns det i andra delar av världen dom som inser den.

Ps. Och jag är glad och stolt över att Södertälje, som så ofta , snabbt tar kulturpolitiska initiativ och inrättar El Sistema i Hovsjö. 

Youtubetips: Orquestra Juvenil Simón Bolivar de Venezuela BBC Proms 2007. ds.

Driving Miles i Götet

Ibland händer det att det som ser ut som ett tredagars gästspel i veckoschemat blir till en resa rakt in i det förflutna. Det var till Stadsteatern i Göteborg vi åkte som teaterstudenter. Fick kontakt med Myggan Eriksson som då var teaterchef, som i sin tur öppnade salongen in till det heligaste – genrepet av Tartuffe med Kent Andersson i huvudrollen, i regi av Mats Johansson. Alla dessa tre öppnade vägen för  gruppteatern – som med pjäser som Sandlådan, Flotten och Hemmet frigjorde svensk teater från auktoritär regiteater och gjorde den öppen och samhällsengagerad. På Folkteatern följde Lennart Hjulström upp med en rad banbrytande uppsättningar – TokAlfred, En Varvsdröm, Peer Gynt – inför en publik som huvudsakligen kom från nåt så exklusivt som arbetarklassen. Det var en kort period i svensk teaterhistoria men ur den föddes dom fria grupperna som i sin tur förnyade arbetsformer, spelformer, publikarbete och synen på barnteater.
Den epoken kröntes med Tältprojektet som repades in i ett fyrmastat tält på Heden och hade premiär en snöblandad första maj.
Allt detta är minnen. Yngre kolleger flyr när Figge, Mankan och jag börjar dra våra historier. Anledningen är att vi har berättat dom så många gånger förr att vi glömt bort det. Det är inte heller lätt att beskriva den pionjäranda, sammanhållning och vänskap som rådde inom teatern då. Exempelvis träffades Angeredsteatern, Folkteatern, Oktoberteatern och Skånska Teatern varje år för att visa upp och diskutera våra föreställningar. Det var ett bråk och ett liv och ett kiv och underbart utvecklande.
Idag lever teatern under ett ständigt avvecklingshot. Guldåldern är över. Ibland tror man att man har drömt alltihop.
Så kommer vi till Göteborgs Stadsteater med vårt gästspel - Driving Miles. Det är ett förlustprojekt. Bara annonsen äter upp hela gaget. Figge håller på att driva teaterns ljustekniker till ett litet sammanbrott, men ju mindre och enklare en uppsättning är desto viktigare är ljuset. Mankan har frossa på hotellrummet. Nerverna är på topp. Plötsligt gäller det så mycket. Sussie sätter en mygga på hans kind och han hörs ända ut till Götaplatsen. Olle, basisten, tvättar fingrarna i sista stund och Johan, trumpetaren, värmer upp i en garderob.
Dörrarna öppnas och publiken, ja, väller in. Det är abonnemangspublik som inte har en aning om vad dom ska se och – sen kommer dom. Allihop. Från förr. Där är Henric, som var med när allt började, Där är Torsten, som skrev musiken till Guds Djärvaste Ängel, där är Berndt, som höll ihop Tältorkestern med sitt dragspel, där är Kerstin, där är Ulfsson och Iwar Wiklander, som lärt oss det mesta, Ann, som gick på lina i TokAlfred, Carina, Jesus (jo, han spelar Jesus i Bibeln), hela orkestern från Bibeln, ansikten man minns från Hem till Byn..
och där är pjäsens upphov Svein Åge, chauffören som körde Miles Davis, som har tagit hela familjen med sej i husbilen och kört från Molde. Dom har sovit på parkeringsplatsen utanför teatern.
Det är den bästa föreställning vi har gjort, det är andlöst, det är tårar och skratt.
Det är kramar, kramar och det förflutna är här.
Inget är drömt, inget är glömt.
Tre dagars gästspel i veckoschemat – ett stort ögonblick för Oktoberteatern.