Väninnan

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.

nytt år

Så är 2008 över. Jag lägger det gärna bakom mej, sa en väninna som drabbats hårt av finanskris och annat. Inför ett nytt år ska det gamla summeras och det har mycket på sitt samvete av krig, ondska och krossade drömmar. Som om det inte vore nog försvann min katt i snöstormen veckorna innan jul.
Det kan tyckas futtigt att dra upp detta samtidigt som helvetet på jorden nu slutligen visat sig ligga där Jesusbarnet en gång föddes. Men vår relation till honom är bara tvåtusenåtta år gammal. Vår relation till katten är kanske cirka 15.000 år. Så länge har människa och katt levt sida vid sida i någorlunda ömsesidig respekt. Har den brustit någon gång är det människan som gjort övertramp och katten som förblivit överseende. Jag hyser respekt för katten men även för husspindeln somn just nu spinner en lång tråd mellan två lampor i taket. Jag vet inte vad den vill med tråden, den kanske inte ens vet det själv, men den spinner ändå. Jag respekterar detta arbete av tunna trådar som ska bära livets alla häftiga kast. En relation är ju bara en liten tunn tråd mellan den ena och det andra. Ibland orkar den bära daggens alla droppar och skimra som det vackraste av nätverk. Ibland slits den sönder i missriktad städmani. Sen går en tid, kanske bara nån minut. Nätet är lagat och återspunnet.
Med den nya katten Sigge vid min sida och med den lille skaparen däruppe i taket - tillsammans ska vi nog få ordning på det nya året.

Det händer under mina promenader i skogen. Jag går med mina stavar och uppnår en viss känsla av frihet och så kommer det en hundägare med hund. Hund och hundägare tittar på mej från tjugo meters håll. Sen hörs olika kommandon och jag förstår att hussen säjer åt sin hund att inte rusa fram och slita mej i stycken utan gå fint. Jag går också fint. Jag tittar rakt fram och försöker vara kvar i känslan att jag är ute och går en promenad och känner en viss frihet. När husse och hund går förbi hör ett lågt men tydligt beröm - inte till mej utan till hunden som lät bli att göra vissa saker. Efter fem meters promenad i total frihet dyker nästa hund och husse upp. Så håller det på. Jag kan träffa drygt tiotalet hundar under min runda från små bjäbbar till dreglande boxrar, schäfrar och rotweilrar - alla med sammanbitna hussar eller mattar som är ute på grundkurs i hundskolan med mej som objekt. Det största elddopet för såväl husse som hund är tydligen att passera mej utan koppel och då blir det extra guldsjtärna för hunden. "Fint" hör man mellan hussens sammanbitna käkar. Rktigt nervös blir jag när husse med två lösa rotweilrar först uttalar sina kommandon på tio meters håll och sen tar upp mobilen. Att möta en hund är numera för mej detsamma som att möta en potentiell före detta varg. Utan husses stenhårda dressyr skulle allt gå åt helvete. Jag är objektet, prövningen, på vilken hundens lydnadskapacitet ska prövas och via den ska husses koll demonstreras och hans ego stärkas. Jag har sett när kollen inte fungerade. Det var när två lösa bestar gick fot runt sin husse tills dom såg en stackars korean komma med sin collie. I koppel.
En sekund senare virlvlade koreanen i luften medan hundarna försökte bita käftarna av varann. Själv stod jag bakom en gran utan att veta hur jag kommit dit. Hussen avslutade sitt mobilsamtal och gick emellan med livet som insats. Hans förklaring till gruffet var att koreanen sett rädd ut. Det ska man inte göra. Offret ska inte visa rädsla. Då går det som det går tydligen och man får skylla sej själv.
Själv är jag kattägare, sorgligt nog utan katt. Han blev rädd - av hundar? - sprang upp i skogen, snöstormen kom och sen dess har jag inte sett honom. När jag letar på blocket efter en eventuell ny katt hittar jag rådet att katter ska hållas inomhus och ska dom vistas ute ska det vara i bur om man inte inhägnar sin trädgård! Samtidigt hittar jag på samma sidor Punjab, MIsse, Max och Kurre och många många fler som måste omplaceras eftersom dom inte trivs att vara innekatter i lägenhet.
Det här året har varit angriparens år. Det har varit okej att gå till anfall. Dom starkare har jagat skinnet av dom svagare och låtit dom betala. Nu har bubblan spruckit och valparna gnyr.
Inför nästa år - koppla hundarna. Led dom åter med fast hand till kojorna och säj Plats.
Släpp katterna fria och låt dom ströva som dom vill.
I enlighet med sin natur.

Transparent

-Vi vill få mer transparens i avtalstexten, sa man vid vårt första möte med kulturchef&co i nya Stadshuset i Södertälje.
Bygget är transparent, verkligen. Ytterdörrar av glas, väggar av glas, alla kan se alla hela tiden, insyn, överblick. Ändå en svår prövning för en klaustrofobiker. Entrédörrarna är såna där man måste gå runt i ett månvarv innan man blir insläppt. Sen väntar en än värre pärs. För att ta sig upp i själva huset måste ännu en svängrumsdörr passeras som bara släpper in en person i taget, långsamt, tveksamt, liksom lite motvilligt. Tillräckligt för att några tankar ska hinna fram som "vad gör jag här egentligen? och "det gamla avtalet var väl rätt bra ändå, jag skiter i att begära mer ". Ja sen är man ändå inne i huset som med sina ljusgröna mellanväggar i glas ger en känsla av vi egentligen alla är fiskar i Skaparens stora akvarium. Jag vet hur det brukar gå till i akvarium. Granngrabben Andreas, som fick ett efterlängtat akvarium i födelsedagspresent kunde berätta hur vissa guppies åt upp sina egna barn. Det var en kamp på liv och död hela tiden tills han slutligen glömde mata dom och en liten civilisation gick under och fick hällas ut i toaletten. Inne i huset väntar stålblanka hissar, hermetiska dörrar som öppnas och där står Bruce Willis i blodig undertröja och ska försvara demokratin mot albinotyska terrorister, nej det gör han inte, dörrarna öppnas inte överhuvudtaget för jag tar trapporna, mötet ska tack och lov vara på tredje våningen, inte åttonde om vi haft otur. På väg in står en kaffeautomat med en vattenkran. Jag trycker. Inget händer. Jag håller muggen under kranen och hoppas att den ska kunna känna själv att jag vill ha vatten. Inget händer . Jacques Tati skrattar i mitt öra. Man ska vrida på kranen som man ju gör på kranar. Det kommer lite vatten i muggen som jag skvimpar ut över den heltäckande mattan när jag snubblar på tröskeln in i mötesrummet.
Sammantaget en ganska spröd entré till förhandlingarna. Det går bra. Alla är trevliga, öppna, vill väl, stolarna är sköna, en liten utsikt över en bakgård med plastbubblor som sticker upp ur gruset därute.
"Verksamhetsmålen" säjer man. "Jag vet inte riktigt vad det betyder?" säjer jag ärligt.. Förr sa man målsättning. Det kan vara samma sak i bästa fall. Vårt första avtal skrevs med kommunen 1978 i gemensam andra, och det var så genommanglat att det i stort sett fungerat tills nu. Sen kom en tillfällig kulturchef och förenklade lite formuleringar .Nu vill man förtydliga igen. Jag förstår det. Men "det är för att få mer transparens" förstår jag inte. Vad betyder det? Jag vill inte fråga en gång till om ord jag inte förstår, Jag får gå hem och gå ut på nätet istället, något som jag inte heller hade förstått innebörden av för två år sen, jag hade trott att det var något religiöst. Ord singlar runt som snöflingor.Vissa flingor fastnar och bygger drivor, andra smälter bort. Avtal är ett bra ord men Överenskommelse är ännu bättre. Att komma överens. Det kändes som om vi gjorde det. Vi skildes som vänner, gick ner för att gå ut. Där väntade ett slags rör i glas . Man skulle trycka på en knapp, en halva av röret öppnades, man skulle gå in, ensam, i röret, känna hur dörrhalvan slöts bakom en, stå där en väldigt lång sekund och ångra alla sina synder plus att man fanns till, innan glashalvan framför en öppnades och släppte ut en till livet igen.
Prövad, återfödd och transparent.

Ensamvargen

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)