Restnoja

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.

Premiär på Guds Vessla

Nasdaq faller. Dow Jones faller. Figge flyttar ner ljusbordet till rad tre. Han monterar upp videokameran och lägger påsen med Cox orangeäpplen vid sidan av kaffekoppen. Betraktar himlen i Helsingfors som just nu är en gråvit ridå. Hur gör man en gryning? Hur gör man? En ljusslinga längs golvet kanske? Nasdaq drar London med sig i fallet, börsen stänger på minus 5,0. Gordon Brown föreslår räddningspaket. Merkel kallas till krismöte. Bush talar med tomma ögon till tomma öron. Dow Jones fortsätter att falla. Figge hänger upp en lampa med grönt filter. Det vore fint med ett bladverk i Björlings trädgård. Ska det skifta i grönt? Hur gör man en sommarmorgon? Hur gör man? Figge tar ett äpple. Stockholmsbörsen rasar med - 8, Island rasar, Tokyo stängde på - 9,6. Sommaren är för grön. Himlen är för blå, Väggen till Björlings tvättstuga är för gul. Men framförallt. himlen är definitivt för blå. Bollywoodblå. Det måste upp en vit lampa bakom fonden. Island är borta. Anders Borg säjer att vi har välfyllda lador. Volvo tappar 100% i Europa , Scania tappar, londonbörsen nere på -5, Bush lyckas inte övertyga om åtgärdspaket, Nasdaq och Dow Jones faller fritt. Figge installerar ett vitt ljus och tar ett äpple. Nu syns det att fonden är rynkig. Det måste nog lättas upp med lite rött. Nej! Åhnej! Inte rött. Då faller ju hela tanken med att det ska vara stumfilm! Figge tittar tomt. Vill man verkligen ha en svart himmel? Ja! Okej, okej, men då måste man göra om allting. När kommer kulturministern? Klockan 13 prick. Sen bubbar vi om och har ett genomdrag. Men då blir det med blågrön himmel som vi måste försöka tänka bort. Går det att tänka bort en grönblå himmel? Går det inte att släcka ner 57:an. Eller 68:an? Eller båda? Figge tar ett äpple till. Vid genomdraget har Figge flyttat upp ljusbordet och himlen ligger gråvit och hotfull över Helsingfors. Vi har välfyllda lador.
vi är väl rustade, vi får låna ett tennisracket av trä på Bollhallen, tomatlådan patineras, vem fixar kartonger till napoleonbakelser, ska Ami ha pälsmössa i slutet, är inte mina ärmar för långa, ska en mittbena vara precis i mitten, låter det inte för mycket om mina klackar, ska Aint misbehavin ligga kvar och hur länge och var fimpar Björling? .London faller, Tokyo faller, Euronext faller och stockholmsbörsen stängde på -6.
Men himlen är kvar.
Och ikväll är det premiär på Guds Vessla.

bokmässa

Förra helgen var jag på bokmässa i Götet för första gången i mitt liv. Jag har årlig erfarenhet av Trädgårdsmässan och Designmässan i Älvsjö och framförallt är jag ju barn av H55-mässan i Helsingborg då Lasse Lönndahl debuterade och Hillevi Rombin visade upp sej efter att ha blivit vald till Miss Universum. Min mamma i sin tur är barn av den Baltiska Mässan i Malmö l915 då mormor mötte morfar. En bokmässa i dessa tider, då 6000 gubbar i övre medelåldern håller på att leka bort världens tillgångar! Man måste ju bara dit.
Det började helt enastående. Hasse Alfredsson satt på en uteservering utanför Hotel Eggers och åt en stilla löjrom. Jag gick fram med bultande hjärta och bad - inte om hans autograf - men att få trycka hans hand. Han är min idol sen den tid då livet gick ut på att invänta Owe Thörnqvists senaste hit. Innan Owe fannsThory Bernhard och innan Thory fanns i stort sett bara Gustaf Torrestad och hans autograf har jag faktiskt. Med Hasse Alfredsson föll hela landet i skratt i sketchen i tågkupén - "Det var en liten gube som bodde i en lådda" . Efter det försvann ordet låda ur svenskan och ersattes av lådda. Jag ville tacka honom för detta och för alla andra skratt han gett mej under åren. Den goda barnslighetens fader tittade upp, förvånad, medan jag stammade fram min beundran. Tackade vänligt och förstrött och fortsatte med löjrommen. Jag gick iväg på moln, utan autograf men med värmen från den stores handslag kvar i handen. Bokmässan präglade hela stan. Recenscenter gick omkring på Avenyn, författare satt och fikade överallt, nästan alla stod i baren på Park Aveny och på själva mässan satt dom i vartenda hörn och blev djupintervjuade - poeter, deckarförfattare, romanförfattare, novellister, essäyister och Suzanne Broegger. Hon var klädd i stupsmala svarta skinnbrallor, svart skinnjacka, leopardstövlar och svart keps. Hon var snyggare än Hillevi Rombin och hon sa klokare saker. Utläggningen om ordet "tacksamhet" rev ner applåder. Hennes ljusa och respektfulla livssyn stod i bra kontrast till den svarta skinnstyrseln och hon skrev autografer efteråt. Hela mässan var vänlig och respektfull. Människor som skriver och läser böcker är helt enkelt värda att få ta över och besitta jorden, eller åtminstone Götet, en dag om året.

Dom var mellan tjugo och tjugofem tonårskillar. Dom nöjde sig inte med att skrika "hora!" efter henne utan sparkade henne medvetslös. När hon låg medvetslös på marken lyfte dom upp hennes huvud för att kunna fortsätta sparka. Sex hockeykillar från Gnesta körde förbi och insåg att hennes liv hängde på dom. Flera av dom hamnade på sjukhus med sönderslagna käkar, näsben och okben men dom menar att hade dom inte ingripit hade dom mått ännu sämre.
Det här hände i lördagsnatt, mitt i centrala Södertälje i en liten gångtunnel mellan det nya stadshuset och centralstationen.
När grabbarna ropat "hora" efter henne hade hon svarat nånting med "jävla svartskallar".
Mer behöver inte säjas för att utlösa ett av dom vidrigaste övergrepp som nånsin ägt rum i Södertälje.
Tjugofem killar mot en tjej. Sparka på en som redan ligger. Fortsätta sparka fast hon är medvetslös. Det känns som om botten gått ur det vi kallar samhälle.
En talesman för polisen säjer i Rapport att man dock ska kunna fortsätta att känna sig trygg i Södertälje, eftersom situationen blivit mycket bättre sen skottlossningen mot polishuset för tre år sen. Jag tror att ett sådant uttalande skapar riktigt stor otrygghet. Om man inte kan gå hem utan att riskera att bli dödad är man inte i trygga händer.
Polismannen slutar med att säja att det här kunde ha hänt var som helst.
Det kunde det inte.
Eftersom det var här det hände.

mama Mia!

Jag har sett filmen två gånger. Det är så bedövande bra gjort, så musikaliskt genomarbetat in i minsta sceneri och så fyllt av humor. Nån nobelpristagare i litteratur fick frågan om det var något mer han önskade att han hade gjort i sitt liv?- Skrivit librettot till Guys and Dolls, sa han. Om jag fick önska något trots att jag inte fått nobelpriset i litteratur, så var det att ha fått skriva och regissera Mama Mia. Inte för stålarnas skull. Men för att ha gjort en film så får så många människor att gråta äkta tårar och känna stor livsglädje. Någon har också sagt att filmen återdemokratiserar kvinnors sexualitet och sensualism. Det gör den nog. När Meryl Streep står på en hög klippa i Egeiska havet och sjunger "The winners take it all" så förmedlar hon under några få intensiva minuter all den smärta, sorg och vrede som det tagit århundraden för kvinnorrörelser att formulera. Under den sången är det knäpptyst i salongen på Heron City. Jag menar, det är så. The winner takes it all. Se bara på DNs exponering av konflikten mellan Suzanne Osten och hennes chef vid Stockholms Stadsteater, Benny Fredriksson.
Den ene vill lägga under sig den andras verksamhet och ta ifrån henne scen och budget. DN ger Suzanne en knapp fjärdedels ruta på kultursidan. Benny får nästa dag hela förstasidan och två helsidor samt nästa dag ytterligare en helsida. Man kan säja att hon får 5% och han 95% av utrymmet i landets tyngsta kulturdel. Om man skulle låta allting handla om vilken betydelse dom två har haft, har, och kommer att ha för teatern i Sverige skulle procenten bli det omvända. The winner takes it all. Men i sagorna är det loosern som vinner till sist. När Meryl Streep springer upp till sitt dotters bröllop har hon sina tre ex i hälarna. Dom har lämnat sina projekt och positioner ute i vida världen och tagit sig den lilla grekiska ön. Bara det är uppseendeväckande. Tre frånvarande fäder bestämmer sig plötsligt för att bli närvarande .En av dom bestämmer sig dessutom för att ta ansvar för sina känslor för ön, mama Mia och hennes dotter. Han står där på klippan och tar emot all ilska.. Samlar sej. Skiter i att han är Pierce Brosnan. Tar ett djupt andetag. Sjunger! Det är som att se en svan klappra iväg över vattnet och äntligen lyfta. Handlar inte filmen inte egentligen om män ? Som ger fan i om dom är winners eller looser, som befriar sig från sina gamla trånga kostymer och kommer ut som människor? Jag vill tro så, för han är fin, Pierce Brosnan. Han hade ställt upp för Suzanne Osten också om hon hade frågat.

est

Någonstans på havsbotten fastnade han. Han som aldrig fastnade, utan alltid befann sig mitt i flödet. Han som skapade virvelströmmar ur ingenting. Som en vindil, som en ring på vattnet, ständigt på väg från det som just uppstått till något som ska bli. Ett regn som aldrig upphör att förvåna sej själv. Seven days of falling. "Till Ninne! från Esbjörn Svensson" står det på konvolutet som jag köpte på NK: s skivavdelning när hans trio spelade där. Jag hörde honom första gången på en jazzkväll i Folkets Hus i Södertälje och blev helt knockad av trions samspel, dom drev upp en energi, dom alstrade den, skapade den ur varandra. Inom teatern pratar vi om samspel, att man måste hämta den ur medspelaren, inte ställa sig i vägen med sitt ego och hindra flödet. Esbjörn Svensson Trio var ett sånt samspel. Efteråt gick tandläkare Halldin, hans son Svante som spelade trumpet och jag fram och sa nåt i stil med. Ni är bäst!! eller nåt. Han blev glad och tyckte att vi kunde komma in och höra när han spelade i Stockholm, på ett litet ställe, jag har glömt vad det hette. Jag köpte en cd . From Gagarins point of view och spelade den hela vintern. Sen Winter in Venice, Layers of LIght, Monk-cdn, Good Morning Susie Soho - det blev inalles tretton album, ett för varje år, sönderspelade.
Dom här albumen blev som en lång, innerlig vänskap. Trion kom och spelade på vår teater och vi beslöt tillsammans med kulturförvaltningen och ta ner en flygel - Bösendorffern från hörsalen på biblioteket, den var i ganska gott skick, Hans Pålsson hade spelat på den för tio år sedan, och, ja, det var den enda flygeln i kommunen, För att göra flytten billig anlitades flytthjälp från Arbetsmarknadscentrum. Kultursekreteraren, som var vikarie, och jag, stod upp i foajé´n och hörde när flygeln bars in. Det hördes ett ihåligt knak och en serie saftiga svordomar. Vi sjönk ner bakom biljettdisken och vågade inte titta upp igen förrän vi hörde att flygeln stod på plats.
En av flyttkarlarna slog ner en tangent, det kom en ton. Det var bräderna som knäcks, som dom rullade flygeln på.
Nerför trappan. En flyttkarl från AMC bär inte, han rullar. Konserten blev knökutsåld och trion satt i logen och laddade med Ramlösa. Dom hade ingen låtordning, dom gick in på scenen och körde det som kändes rätt. Efteråt satt dom kvar och drack lite öl och var helnöjda. Vi var i sjunde himlen och förstod kanske litet innan dom själva att dom redan var världsberömda.
Nästa gång vi ville boka dom till teatern blev det en agent som förklarade att det var Globen som gällde.
Strax därpå spelade dom på NK, ännu tightare men med samma lätthet som när en fiskmås lägger sig på en vindil och glidflyger över himlen. Långt därnere på botten av havet fastnade Esbjörn Svensson och blev kvar. Jag står med Seven days of falling i handen.
Jag fattar ingenting.

koltrasten

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.