Det händer under mina promenader i skogen. Jag går med mina stavar och uppnår en viss känsla av frihet och så kommer det en hundägare med hund. Hund och hundägare tittar på mej från tjugo meters håll. Sen hörs olika kommandon och jag förstår att hussen säjer åt sin hund att inte rusa fram och slita mej i stycken utan gå fint. Jag går också fint. Jag tittar rakt fram och försöker vara kvar i känslan att jag är ute och går en promenad och känner en viss frihet. När husse och hund går förbi hör ett lågt men tydligt beröm - inte till mej utan till hunden som lät bli att göra vissa saker. Efter fem meters promenad i total frihet dyker nästa hund och husse upp. Så håller det på. Jag kan träffa drygt tiotalet hundar under min runda från små bjäbbar till dreglande boxrar, schäfrar och rotweilrar - alla med sammanbitna hussar eller mattar som är ute på grundkurs i hundskolan med mej som objekt. Det största elddopet för såväl husse som hund är tydligen att passera mej utan koppel och då blir det extra guldsjtärna för hunden. "Fint" hör man mellan hussens sammanbitna käkar. Rktigt nervös blir jag när husse med två lösa rotweilrar först uttalar sina kommandon på tio meters håll och sen tar upp mobilen. Att möta en hund är numera för mej detsamma som att möta en potentiell före detta varg. Utan husses stenhårda dressyr skulle allt gå åt helvete. Jag är objektet, prövningen, på vilken hundens lydnadskapacitet ska prövas och via den ska husses koll demonstreras och hans ego stärkas. Jag har sett när kollen inte fungerade. Det var när två lösa bestar gick fot runt sin husse tills dom såg en stackars korean komma med sin collie. I koppel.
En sekund senare virlvlade koreanen i luften medan hundarna försökte bita käftarna av varann. Själv stod jag bakom en gran utan att veta hur jag kommit dit. Hussen avslutade sitt mobilsamtal och gick emellan med livet som insats. Hans förklaring till gruffet var att koreanen sett rädd ut. Det ska man inte göra. Offret ska inte visa rädsla. Då går det som det går tydligen och man får skylla sej själv.
Själv är jag kattägare, sorgligt nog utan katt. Han blev rädd - av hundar? - sprang upp i skogen, snöstormen kom och sen dess har jag inte sett honom. När jag letar på blocket efter en eventuell ny katt hittar jag rådet att katter ska hållas inomhus och ska dom vistas ute ska det vara i bur om man inte inhägnar sin trädgård! Samtidigt hittar jag på samma sidor Punjab, MIsse, Max och Kurre och många många fler som måste omplaceras eftersom dom inte trivs att vara innekatter i lägenhet.
Det här året har varit angriparens år. Det har varit okej att gå till anfall. Dom starkare har jagat skinnet av dom svagare och låtit dom betala. Nu har bubblan spruckit och valparna gnyr.
Inför nästa år - koppla hundarna. Led dom åter med fast hand till kojorna och säj Plats.
Släpp katterna fria och låt dom ströva som dom vill.
I enlighet med sin natur.

Transparent

-Vi vill få mer transparens i avtalstexten, sa man vid vårt första möte med kulturchef&co i nya Stadshuset i Södertälje.
Bygget är transparent, verkligen. Ytterdörrar av glas, väggar av glas, alla kan se alla hela tiden, insyn, överblick. Ändå en svår prövning för en klaustrofobiker. Entrédörrarna är såna där man måste gå runt i ett månvarv innan man blir insläppt. Sen väntar en än värre pärs. För att ta sig upp i själva huset måste ännu en svängrumsdörr passeras som bara släpper in en person i taget, långsamt, tveksamt, liksom lite motvilligt. Tillräckligt för att några tankar ska hinna fram som "vad gör jag här egentligen? och "det gamla avtalet var väl rätt bra ändå, jag skiter i att begära mer ". Ja sen är man ändå inne i huset som med sina ljusgröna mellanväggar i glas ger en känsla av vi egentligen alla är fiskar i Skaparens stora akvarium. Jag vet hur det brukar gå till i akvarium. Granngrabben Andreas, som fick ett efterlängtat akvarium i födelsedagspresent kunde berätta hur vissa guppies åt upp sina egna barn. Det var en kamp på liv och död hela tiden tills han slutligen glömde mata dom och en liten civilisation gick under och fick hällas ut i toaletten. Inne i huset väntar stålblanka hissar, hermetiska dörrar som öppnas och där står Bruce Willis i blodig undertröja och ska försvara demokratin mot albinotyska terrorister, nej det gör han inte, dörrarna öppnas inte överhuvudtaget för jag tar trapporna, mötet ska tack och lov vara på tredje våningen, inte åttonde om vi haft otur. På väg in står en kaffeautomat med en vattenkran. Jag trycker. Inget händer. Jag håller muggen under kranen och hoppas att den ska kunna känna själv att jag vill ha vatten. Inget händer . Jacques Tati skrattar i mitt öra. Man ska vrida på kranen som man ju gör på kranar. Det kommer lite vatten i muggen som jag skvimpar ut över den heltäckande mattan när jag snubblar på tröskeln in i mötesrummet.
Sammantaget en ganska spröd entré till förhandlingarna. Det går bra. Alla är trevliga, öppna, vill väl, stolarna är sköna, en liten utsikt över en bakgård med plastbubblor som sticker upp ur gruset därute.
"Verksamhetsmålen" säjer man. "Jag vet inte riktigt vad det betyder?" säjer jag ärligt.. Förr sa man målsättning. Det kan vara samma sak i bästa fall. Vårt första avtal skrevs med kommunen 1978 i gemensam andra, och det var så genommanglat att det i stort sett fungerat tills nu. Sen kom en tillfällig kulturchef och förenklade lite formuleringar .Nu vill man förtydliga igen. Jag förstår det. Men "det är för att få mer transparens" förstår jag inte. Vad betyder det? Jag vill inte fråga en gång till om ord jag inte förstår, Jag får gå hem och gå ut på nätet istället, något som jag inte heller hade förstått innebörden av för två år sen, jag hade trott att det var något religiöst. Ord singlar runt som snöflingor.Vissa flingor fastnar och bygger drivor, andra smälter bort. Avtal är ett bra ord men Överenskommelse är ännu bättre. Att komma överens. Det kändes som om vi gjorde det. Vi skildes som vänner, gick ner för att gå ut. Där väntade ett slags rör i glas . Man skulle trycka på en knapp, en halva av röret öppnades, man skulle gå in, ensam, i röret, känna hur dörrhalvan slöts bakom en, stå där en väldigt lång sekund och ångra alla sina synder plus att man fanns till, innan glashalvan framför en öppnades och släppte ut en till livet igen.
Prövad, återfödd och transparent.

Ensamvargen

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)

Restnoja

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.

Premiär på Guds Vessla

Nasdaq faller. Dow Jones faller. Figge flyttar ner ljusbordet till rad tre. Han monterar upp videokameran och lägger påsen med Cox orangeäpplen vid sidan av kaffekoppen. Betraktar himlen i Helsingfors som just nu är en gråvit ridå. Hur gör man en gryning? Hur gör man? En ljusslinga längs golvet kanske? Nasdaq drar London med sig i fallet, börsen stänger på minus 5,0. Gordon Brown föreslår räddningspaket. Merkel kallas till krismöte. Bush talar med tomma ögon till tomma öron. Dow Jones fortsätter att falla. Figge hänger upp en lampa med grönt filter. Det vore fint med ett bladverk i Björlings trädgård. Ska det skifta i grönt? Hur gör man en sommarmorgon? Hur gör man? Figge tar ett äpple. Stockholmsbörsen rasar med - 8, Island rasar, Tokyo stängde på - 9,6. Sommaren är för grön. Himlen är för blå, Väggen till Björlings tvättstuga är för gul. Men framförallt. himlen är definitivt för blå. Bollywoodblå. Det måste upp en vit lampa bakom fonden. Island är borta. Anders Borg säjer att vi har välfyllda lador. Volvo tappar 100% i Europa , Scania tappar, londonbörsen nere på -5, Bush lyckas inte övertyga om åtgärdspaket, Nasdaq och Dow Jones faller fritt. Figge installerar ett vitt ljus och tar ett äpple. Nu syns det att fonden är rynkig. Det måste nog lättas upp med lite rött. Nej! Åhnej! Inte rött. Då faller ju hela tanken med att det ska vara stumfilm! Figge tittar tomt. Vill man verkligen ha en svart himmel? Ja! Okej, okej, men då måste man göra om allting. När kommer kulturministern? Klockan 13 prick. Sen bubbar vi om och har ett genomdrag. Men då blir det med blågrön himmel som vi måste försöka tänka bort. Går det att tänka bort en grönblå himmel? Går det inte att släcka ner 57:an. Eller 68:an? Eller båda? Figge tar ett äpple till. Vid genomdraget har Figge flyttat upp ljusbordet och himlen ligger gråvit och hotfull över Helsingfors. Vi har välfyllda lador.
vi är väl rustade, vi får låna ett tennisracket av trä på Bollhallen, tomatlådan patineras, vem fixar kartonger till napoleonbakelser, ska Ami ha pälsmössa i slutet, är inte mina ärmar för långa, ska en mittbena vara precis i mitten, låter det inte för mycket om mina klackar, ska Aint misbehavin ligga kvar och hur länge och var fimpar Björling? .London faller, Tokyo faller, Euronext faller och stockholmsbörsen stängde på -6.
Men himlen är kvar.
Och ikväll är det premiär på Guds Vessla.

bokmässa

Förra helgen var jag på bokmässa i Götet för första gången i mitt liv. Jag har årlig erfarenhet av Trädgårdsmässan och Designmässan i Älvsjö och framförallt är jag ju barn av H55-mässan i Helsingborg då Lasse Lönndahl debuterade och Hillevi Rombin visade upp sej efter att ha blivit vald till Miss Universum. Min mamma i sin tur är barn av den Baltiska Mässan i Malmö l915 då mormor mötte morfar. En bokmässa i dessa tider, då 6000 gubbar i övre medelåldern håller på att leka bort världens tillgångar! Man måste ju bara dit.
Det började helt enastående. Hasse Alfredsson satt på en uteservering utanför Hotel Eggers och åt en stilla löjrom. Jag gick fram med bultande hjärta och bad - inte om hans autograf - men att få trycka hans hand. Han är min idol sen den tid då livet gick ut på att invänta Owe Thörnqvists senaste hit. Innan Owe fannsThory Bernhard och innan Thory fanns i stort sett bara Gustaf Torrestad och hans autograf har jag faktiskt. Med Hasse Alfredsson föll hela landet i skratt i sketchen i tågkupén - "Det var en liten gube som bodde i en lådda" . Efter det försvann ordet låda ur svenskan och ersattes av lådda. Jag ville tacka honom för detta och för alla andra skratt han gett mej under åren. Den goda barnslighetens fader tittade upp, förvånad, medan jag stammade fram min beundran. Tackade vänligt och förstrött och fortsatte med löjrommen. Jag gick iväg på moln, utan autograf men med värmen från den stores handslag kvar i handen. Bokmässan präglade hela stan. Recenscenter gick omkring på Avenyn, författare satt och fikade överallt, nästan alla stod i baren på Park Aveny och på själva mässan satt dom i vartenda hörn och blev djupintervjuade - poeter, deckarförfattare, romanförfattare, novellister, essäyister och Suzanne Broegger. Hon var klädd i stupsmala svarta skinnbrallor, svart skinnjacka, leopardstövlar och svart keps. Hon var snyggare än Hillevi Rombin och hon sa klokare saker. Utläggningen om ordet "tacksamhet" rev ner applåder. Hennes ljusa och respektfulla livssyn stod i bra kontrast till den svarta skinnstyrseln och hon skrev autografer efteråt. Hela mässan var vänlig och respektfull. Människor som skriver och läser böcker är helt enkelt värda att få ta över och besitta jorden, eller åtminstone Götet, en dag om året.

Dom var mellan tjugo och tjugofem tonårskillar. Dom nöjde sig inte med att skrika "hora!" efter henne utan sparkade henne medvetslös. När hon låg medvetslös på marken lyfte dom upp hennes huvud för att kunna fortsätta sparka. Sex hockeykillar från Gnesta körde förbi och insåg att hennes liv hängde på dom. Flera av dom hamnade på sjukhus med sönderslagna käkar, näsben och okben men dom menar att hade dom inte ingripit hade dom mått ännu sämre.
Det här hände i lördagsnatt, mitt i centrala Södertälje i en liten gångtunnel mellan det nya stadshuset och centralstationen.
När grabbarna ropat "hora" efter henne hade hon svarat nånting med "jävla svartskallar".
Mer behöver inte säjas för att utlösa ett av dom vidrigaste övergrepp som nånsin ägt rum i Södertälje.
Tjugofem killar mot en tjej. Sparka på en som redan ligger. Fortsätta sparka fast hon är medvetslös. Det känns som om botten gått ur det vi kallar samhälle.
En talesman för polisen säjer i Rapport att man dock ska kunna fortsätta att känna sig trygg i Södertälje, eftersom situationen blivit mycket bättre sen skottlossningen mot polishuset för tre år sen. Jag tror att ett sådant uttalande skapar riktigt stor otrygghet. Om man inte kan gå hem utan att riskera att bli dödad är man inte i trygga händer.
Polismannen slutar med att säja att det här kunde ha hänt var som helst.
Det kunde det inte.
Eftersom det var här det hände.