est

Någonstans på havsbotten fastnade han. Han som aldrig fastnade, utan alltid befann sig mitt i flödet. Han som skapade virvelströmmar ur ingenting. Som en vindil, som en ring på vattnet, ständigt på väg från det som just uppstått till något som ska bli. Ett regn som aldrig upphör att förvåna sej själv. Seven days of falling. "Till Ninne! från Esbjörn Svensson" står det på konvolutet som jag köpte på NK: s skivavdelning när hans trio spelade där. Jag hörde honom första gången på en jazzkväll i Folkets Hus i Södertälje och blev helt knockad av trions samspel, dom drev upp en energi, dom alstrade den, skapade den ur varandra. Inom teatern pratar vi om samspel, att man måste hämta den ur medspelaren, inte ställa sig i vägen med sitt ego och hindra flödet. Esbjörn Svensson Trio var ett sånt samspel. Efteråt gick tandläkare Halldin, hans son Svante som spelade trumpet och jag fram och sa nåt i stil med. Ni är bäst!! eller nåt. Han blev glad och tyckte att vi kunde komma in och höra när han spelade i Stockholm, på ett litet ställe, jag har glömt vad det hette. Jag köpte en cd . From Gagarins point of view och spelade den hela vintern. Sen Winter in Venice, Layers of LIght, Monk-cdn, Good Morning Susie Soho - det blev inalles tretton album, ett för varje år, sönderspelade.
Dom här albumen blev som en lång, innerlig vänskap. Trion kom och spelade på vår teater och vi beslöt tillsammans med kulturförvaltningen och ta ner en flygel - Bösendorffern från hörsalen på biblioteket, den var i ganska gott skick, Hans Pålsson hade spelat på den för tio år sedan, och, ja, det var den enda flygeln i kommunen, För att göra flytten billig anlitades flytthjälp från Arbetsmarknadscentrum. Kultursekreteraren, som var vikarie, och jag, stod upp i foajé´n och hörde när flygeln bars in. Det hördes ett ihåligt knak och en serie saftiga svordomar. Vi sjönk ner bakom biljettdisken och vågade inte titta upp igen förrän vi hörde att flygeln stod på plats.
En av flyttkarlarna slog ner en tangent, det kom en ton. Det var bräderna som knäcks, som dom rullade flygeln på.
Nerför trappan. En flyttkarl från AMC bär inte, han rullar. Konserten blev knökutsåld och trion satt i logen och laddade med Ramlösa. Dom hade ingen låtordning, dom gick in på scenen och körde det som kändes rätt. Efteråt satt dom kvar och drack lite öl och var helnöjda. Vi var i sjunde himlen och förstod kanske litet innan dom själva att dom redan var världsberömda.
Nästa gång vi ville boka dom till teatern blev det en agent som förklarade att det var Globen som gällde.
Strax därpå spelade dom på NK, ännu tightare men med samma lätthet som när en fiskmås lägger sig på en vindil och glidflyger över himlen. Långt därnere på botten av havet fastnade Esbjörn Svensson och blev kvar. Jag står med Seven days of falling i handen.
Jag fattar ingenting.

koltrasten

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.

Maskiner. Dom kommer ut nu, efter en kall vinter. Dom är överallt, i varenda gata och framförallt är dom utanför mitt hus. Sen jag flyttade hit, till en sjönära hyresrätt för att njuta lugn och ro, har jag fått en överdrivet känslig inställning till män och maskiner. Förra pingsten slipade en granne sin altan från 8.30 till 20.30 i tre hela molnfria dagar, och han gjorde det med en handslip för att vara säker på att processen skulle vara lång och grundlig. Övriga söndagar när havet ligger blankt och björken lyser i skir grönska kan vi förutom koltrasten och göken höra granne tvås nya högtryckstvätt, granne tres nya trimmer, granne fyras nya motordrivna häcksax, granne fems gamla gräsklippare som först inte går igång till allas lättnad, men sen tar revansch i ett moln av rök över frukostbordet. Som ju ska vara ute, hade ,man tänkt.
När dom små maskinerna äntligen tystnat flyger en konstflygare i sin flygmaskin över den fjäderlätta himlen fram och tillbaka, upp och ner i ändlösa åttor timme ut och timme. Han avlöses av vattenscoootern som far som en galen anka fram och tillbaka över vattnet och när kvällen är inne ligger en tung bensindoft över altanerna lagom till grillen. Då kommer motorcykeln fram. Den ska testas. Om och om igen. När den äntligen drar ut on the road är natten inne och månen går upp.
tystnad. Tills 7.20 nästa morron.Då kommer grävskopan, åtföljd av lastbil med, vi snackar sten, som ska vältras ut vid stranden i tre veckors tid. Det är stor sten, lite mindre sten, ännu lite mindre sten, sen grus, sen ännu lite mindre grus och det är framförallt maskiner som ska fram till varje pris. Priset är mina sex ompysslade, praktfulla rosenbuskar som just har fått blad och knopp plus havtornsbusken Julia.. Dom står i vägen för maskinen, dom lyfts upp och trycks in i en häck för att sen, när alla stenarna är på plats, "återställas". Ja, inte Julia, för hon har kastats på backen för att en gren hängde ut över vägen. Jag svär en del, ringer en del samtal, diskuterar en aning för mycket med mannen i grävskopan. Han har keps. Under kepsen två ögon, näsa och mun ungefär som man ritade i teckningen i skolan. Jag ser honom åka fram och tillbaka längs vattenbrynet varje morron med sina stenar. Plötsligt en dag ringer han på. Han vill ha vatten. Det ska återställas nu. Grannens slang dras fram, gropar grävs, alldeles för grunda tycker jag, det vattnas, alldeles för litet, tycker jag och det hela ska framförallt vara klart innan fyra och klockan är kvart i. I tre veckor har maskiner kört fram och tillbaka och donat med stenar, minutiöst har hög på hög placerats med förträfflig noggranhet, med tanke på att nästa höststorm kommer att föra upp ett högvatten som rör om allting igen. Därefter tjugo minuter för att återställa sex rosenbuskar med meterlånga rotsystem som stått och torkat i en häck i tre veckor. En av killarna måste dra. Jag tar över slanger och vattnar i gropen. Det räcker! ropar kepsen. Jag får inte stopp på vattnen, munstycket är sönder. Sluta! skriker kepsen. Jag tar slangen för att gå mot till husväggen och stänga av och strålen går av alldeles fri vilja i en vid båge rakt in i grävmaskinen, in under kepsen. Han flyger ut som en geting, har sån fart att han hänger ett tag i luften innan han landar och då är han bindgalen. Jag vill inte föra vidare vad han skriker men jag har aldrig hört nån vara så arg på mej. Jag uppfattar att han försöker undvika ordet "kärring" utan det blir "människa!" istället samt att han vrålar "släpp slangen!" Jag antar att han tror att jag ska fortsätta spruta på honom och det tänker jag inte göra, jag hade inte tänkt spruta på honom alls, så jag släpper slangen och den far i vilda cirklar genom luften och sprutar ner allt som finns där. Själv springer jag in i mitt hus och låser dörren. Jag behöver vila mej känner jag. Inga män, inga i keps, inga maskiner, inga arga män i keps och maskiner, det är ingen bra kombination.
Dan därpå kör han fatt mej med sin grävskopa och ber om ursäkt, ja, om förlåtelse faktiskt. Sen kör han iväg och det blir tyst.
Det är så tyst att jag inte ens vill använda fönen.

Det är dags för Perrelli ikväll. Det är en svår tillställning och jag vill inte se, inte delta i nånting som är så lång ifrån äkta sångarglädje som det går. Jag kommer ihåg Brita Borg och Augustin. Det var inte roligt det heller .Perrelli har utseendet emot sig, åtminstone i sina egna ögon, tycks det. Varje försök att bättra på förvärrar. Alla konstgjorda grejer över hela kroppen gör att hon ser ut som en dataanimerad docka. Det är så sorgligt att det måste vara så, även nu. Brita Borg var i svartvit tv, stel som en docka hon också och hon sjöng sången som Siw Malmquist egentligen ledde till seger. Siw visslade och var oemotståndligt charmig men Brita fick framföra den, varför?" Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär." I Britas mun lät som om man fällde en granskog, tungt, obönhörligt fällde hon träd på träd tills hon slutligen stod på ett kalhygge.
Nej, jag ska inte se det, jag tittar på min narciss istället. Den står i en vas på bordet.
Sidentunna kronblad fällda bakåt som på en rädd kanin. Ansiktet inramas av en flortunn, darrig, eldröd strimma.
Klockan in mot pistillen djupnar i grönt och man dras in till en liten själ. Försommarens själ. Två små ögon, en liten näsa, en liten mun. Så älsklig, märkvärdig, anspråkslös. Är Gud på jorden vandrar han förklädd, säjer Hjalmar Gullberg och jag vill tillägga att han/ hon då säkert bor i narcissen. Doften. Den doftar kärlek. Fick jag välja en enda blomma på jorden, valde jag narcissen.
Jaha, det var mormors älsklingsblomma också, säjer min mamma.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på blomman och kan inte slita mej ifrån det lilla utseendet med så mycket djup.
Narcissus hette den unge guden som blev så kär i sin egen spegelbild i vattnet att han drunknade, i sej själv.
Man ska kanske sätta på tvn i alla fall.

Det stora teaterbråket är här. Thommy Berggren sopar scenen ren från Norén. Han kallar honom Lasseliten och tycker att hans pjäser inte är tillräckligt bra, i varje fall inte för honom. Det är roligt med Thommy Berggren. Han kom in på scenen som arbetargrabb, han blev Sveriges James Dean på filmduken - Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Joe Hill - han VAR Jean i Fröken Julie, han kunde blivit Gösta Berling men var för stötig, i alla fall om man får tro den suckande regissören Bengt Lagerkvist och sen, på äldre dar kommer han igen som regissör och gör kanske sitt livs största genombrott. Dessutom gör han ett av SR:s roligaste Sommarprogram och medverkar i en dokumentär om Bo Widerberg där man mest minns hans fantastiska historia om hur han bakfull ska försöka läsa ett manus som Den Store gett honom. När halva teatersverige faller på knä i avgudadyrkan för Ingmar Bergman och Lars Norén står Thommy Berggren pall. Han blir Joe Hill igen. Det är uppfriskande. Bara han kan såga Norén med fotknölarna genom att kalla honom ytlig. Själv blir det nu äntligen klart för mej varför jag inte heller gillar Norén. Hans teveversion av Personkrets, där han skildrade a-laget på Plattan och lät dramatenaktörer hälla filmjölk över sej i jakt på silar, kändes sökt och anstötlig. Hans märkliga inkännande i psykopaterna från Hall i samband med 7:3 fick katastrofala följder för alltför många, utan att han själv tog på sej något ansvar. Så hade inte Thommy gjort. Han tillhör en annan liga, hans engagemang känns äkta och han är fortfarande oppositionell. Jag är glad att det blir motsättningar inom svensk teater igen. Bergmans skugga har legat alltför tung över salongerna alldeles för länge och Norén har gjort allt för att förlänga perioden. Forna kollegor har rusat runt som yra höns och ropat "Det är en gåva att få vara i hans närhet!" och gjort luften svår att andas. Teaterkonsten är nuets konst, ögonblickets.
Det som händer under en barnteaterföreställning i en gympasal i Upplands Väsby kan vara lika storartat som på Den Kungliga Scenen. Inga regissörer i världen kan ensamma skapa det ögonblicket - bara skådespelaren i kontakt med publiken. Detta är teaterns väsen. Den regissör som i förtid utnämner sig själv som geni riskerar att sluta som narr i sin egen pjäs.

Medan kultureliten sitter och bläddrar i Lars Noréns 1800 sidor för att se om dom finns med, blottläggs ett mycket allvarligt tillstånd inom svensk teater.
Stadsteatern i Stockholm går back, liksom alla andra teaterinstitutioner i landet och dom drar även det fria teaterlivet med sig.
När Benny Fredriksson tog över chefsskapet för Sthlms Stadsteater gick han ur stenhårt. Premiärerna haglade, publikrekord sattes, stjärnor köptes in, nu senast Persbrandt.
Men det hjälper inte, teatern går back och stora nedskärningar väntar. Och nu visar sig teaterlivets kris på allvar.
Under flera decennier har teatern långsamt svälts ut på grund av stillastående bidrag och ökade krav på produktivitet.Teatrarna ska drivas som företag och industrier. Under samma tid har dom konstnärliga utövarna blivit färre medan anslagsgivande byråkrati har växt. För varje utdelat bidrag har antalet ansökningsblanketter blivit allt fler och villkoren för varje utdelad krona har skärpts Krav på genus och mångfald och miljökrav ställs på varje teater oavsett om den ligger Arjeplog eller på Östermalm och för varje nytt krav kan man ge sej fan på att hundra nya byråkrater får jobb. Det är ett kontrollbehov utan like. Det finns ingen tro på teater, helt enkelt. Bara en djupt grundad, sorglig misstro som kan härledas tillbaka till före antiken då teaterfolk var paria och lösdrivare. Bara tillfälligt - i antikens Grekland, i Elisabeths England, i Kung Sols Frankrike, i Gustav 111: s Sverige fanns en annan inställning hos staten .En tillfällighet som gav oss Euripides, Shakespeare, Moliere m.fl. Men Göran P och Fredrik R tillhör inte dom som tror på teater. Dom tror på stålar och publiksiffror och nu är Stockholms Stadsteater i kris - den största och mest framgångsrika av våra Institutioner.
Samtidigt spelar teatersverige för en större publik än hockeyn och fotbollen tillsammans. Vi spelar fortfarande för barn och ungdom - vi jobbar stenhårt i våra alltför hårt slimmade små enklaver och hoppas att inte kravet på en handikapptoalett ska få till följd att hela ensemblen ryker. En ny kulturutredning smids och om timbrosmederna får igenom sitt så kommer kravet på lönsamhet att slutgiltigt avlossa pannskottet för svensk teater.
Hur är det tänkt? Till slut sitter Robert Wells och lirar vid sin flygel en gång om året på gallerierna.
Och då har vi blivit - trots att vi är ett av världens rikaste länder - ett av de allra fattigaste.